Snyggt men dramatiskt ihåligt

Vardag. Frans Isotalos polisman och Saga Sarkolas aspirerande musiker möts.Bild: Black Lion Pictures Oy

Klipp och foto håller måttet men Viraali faller på avsaknaden av tempo och temperatur.

DRAMA/BROTT

Viraali

Regi och manus: Thomas Laine. Foto: Peter Laine. I rollerna: Frans Isotalo, Saga Sarkola, Vili Korteniemi, Mika Melender, Visa Sarparanta.

En bankman som förlorat kontakten med sin ex-fru, som nu också utsätts för utpressning av en hackare. En ung musiker, rappare, som är i desperat behov av uppmärksamhet. En polisman som tvingas använda sitt vapen i tjänsten.

Det är några av byggstenarna i Thomas Laines Viraali, en inhemsk independent-produktion som försöker fånga samtiden och allt vad det innebär av ett privatliv som lätt hamnar i kläm när den digitala världen tar ut sin rätt.

Som sig bör när det gäller indie-produktioner finns även krutröken med på ett hörn, låt sen vara att infallsvinkeln i Viraali är båda vardaglig och verklig, så att säga.

Harry Arola (Mika Melender) är den i huvudstadsregionen bosatta bankmannen som med bitcoin-valutan som täckmantel sysslat med kreativ bokföring. Skulle han inte, för en påpasslig hackare (Visa Sarparanta) kommer honom på spåren.

Däremellan möter vi Frans Isotalos polisman som råkar illa ut när ett polisiärt ingripande hittar ut på nätet. Vilket inte hindrar den sympatiske unge mannen från att stämma träff med Saga Sarkolas cafébiträde, aspirerande musiker med det klassiska för ögonen.

Vidare handlar det om Vili Korteniemis rappare som av en slump hamnar i dåligt sällskap. Orsak nog att beväpna sig, detta med ödesdigra följder.

Värd respekt

Den gemensamma nämnaren för de fyra männen i filmens centrum är tillslaget mot en digital bank, en den "perfekta stöten" som slutar i ond bråd död.

Viraali är ingen bra film, det ska genast sägas. Tempot och temperaturen finns alltför sällan där, plus att de många och långa replikskiftena faller på en dialog som inte ger mycket i handen, som sällan för handlingen framåt.

Sedan hjälper det ju inte nämnvärt att filmen tekniskt sett, i termer av klipp och foto, håller måttet. Eller att Thomas Laine, arkitektstuderande i det vardagliga, i regel får fason på de oskrivna korten i skådespelarlogen.

Som (skosnöres)produktion är Viraali värd all respekt, men gärna ser man att Thomas Laine, här assisterad av filmfotografen och brorsan Peter, nästa gång delegerar arbetsuppgifter.

Att skriva och regissera (dessutom producera) är något av en arvsynd när det gäller unga filmmakare. Det blir som i det här fallet svårt att se skogen för träden.

Krister Uggeldahl