Snubbelstenarnas symbolik är omstridd

I juni fick Helsingfors sina första snubbelstenar till minne av förintelsens offer, utanför det hus i Munksnäs där Georg, Franz Olof och Janka Kollmann bodde innan Finland överlämnade dem till Gestapo år 1942.

Runtom i europeiska städer finns över 60 000 sådana gatustenar försedda med mässingsplaketter som ingraverats med "Här bodde..." följt av offrets namn, födelsedatum, deporteringsdatum och dödsdatum.

Men på en del orter har stenarna varit omstridda. Ingenstans mer än i München, där striden om stenarna pågått i snart 15 år.

Konstnären Gunter Demnig installerade de första stenarna i en av stadens trottoarer år 2004, och bara tre veckor senare grävde staden upp dem igen och förde dem till den judiska begravningsplatsen. Sedan dess har inga snubbelstenar fått placeras på stadens mark, utan bara på privata tomter med ägarnas samtycke.

Därför har hittills bara 58 stenar lagts. Över 200 till har graverats på begäran av offrens efterlevande, och väntar nu i ett lager på sin tur att placeras ut.

Det är inte för att staden inte vill uppmärksamma nazisternas offer – en plan för nästan likadana plaketter på väggarna till offrens tidigare bostäder är redan klar. Förbudet mot snubbelstenarna beror på motståndet från den lokala judiska församlingen Israelitische kultusgemeinde och särskilt en av de tongivande medlemmarna, Charlotte Knobloch.

Hon var själv barn när nazisterna trakasserade stadens judar, och kan inte stå ut med tanken på att smutsiga stövlar ska trampa också på minnet av dem.

Hon är inte den enda bland stadens judiska invånare som tycker att symboliken är fel, men åsikterna går isär inom den judiska gemenskapen och det finns många som tycker att snubbelstenarna är en ett bra sätt att hålla offrens minne levande.

Också de tyska judiska huvudorganisationernas ledare har uttalat sitt stöd för konstprojektet. Föreningen för snubbelstenar i München arbetar för att övertyga staden om att ändra kurs, och placerar regelbundet ut nya stenar på privat mark.

Debatten har blivit inflammerad, men ändå har båda sidorna samma mål: att offren inte bara ska uppmärksammas som en samlad massa av namn på en central plats, och inte bara vid särskilda tillfällen, utan enskilt, i vardagen, på de platser där de bodde innan de fördes bort för att mördas.

I München är ändå ingen enighet i sikte, och det ser ut som om staden kommer att ha två parallella typer av minnesplaketter i framtiden.

Skribenten är HBL:s medarbetare i München.

Annika Wilms HBL:s medarbetare i München

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33