Snöskottare ger saimenvikaren en chans

Tvåhundra stora snödrivor – det är den mest handfasta hjälp naturskyddet kan ge saimenvikaren när vintrarna blir mildare och kutar drunknar i fisknät. I dag är det många som vill rädda världens mest finska däggdjur.

Fem man, av vilka fyra har varit med förr, skottar en fungerande snödriva på strax under en och en halv timme, men då har vi fördelen att snön är lätt. Bild: Cata Portin

Strax efter gryningen promenerar vi ut på isen på Lietvesi i södra Saimen. Uppdraget är att skotta snö i stora drivor som kan utgöra konstgjorda bon åt den hotade saimenvikaren.

– Bättre än så här kan det konkreta naturskyddsarbetet inte bli, säger Petteri Tolvanen på miljöorganisationen WWF som har åtagit sig delinsatsen på södra Saimen.

Vi stannar vid en liten holme med sluttande strand. Tystnaden är kompakt. Bara två korpar på himlen och spåren av en räv skvallrar om liv i det ödsliga vinterlandskapet.

Precis här skottade WWF:s frivilligtrupper en snödriva förra vintern, och någon vecka senare föddes en vikarkut inuti drivan. Jobbet är förvånansvärt tacksamt: förra året föddes ungefär 80 kutar i Saimen, och kring 90 procent av dem i någon av de över 200 konstgjorda drivorna, enligt Forststyrelsens statistik.

Efter tövädret årets sista januarihelg och snöyran dagen innan är förhållandena perfekta med lätt nysnö på isen, lagom köld och nästan vindstilla. Innan vi sätter i gång skriver Petteri Tolvanen upp vår exakta position och detaljer som tjocklek på is (15 centimeter) och snö (10 cm) för att Forststyrelsen, som koordinerar insatserna, ska få all nödvändig information.

Sami Virta tejpar till byxorna innan han ska pulsa i den över meterhöga snödrivan. Bild: Cata Portin

Petteri Tolvanens två grupper skottade ihop elva snödrivor åt saimenvikarna på ett veckoslut. Tillsammans med WWF:s andra grupper blev det 45 snödrivor. Bild: Cata Portin

Teemu Niinimäki börjar med att slå hål på isen med ett spett för att säkerställa att vattendjupet är minst 80 centimeter där drivan kommer att ligga. Det måste finnas vatten under drivan så att vikaren ska kunna ta sig in i den.

Vikaren är en arktisk sälart som trivs under isen, men den behöver naturligtvis andningshål. De vassa klorna på labbarna fungerar som en borr när sälen gör hål i isen.

Så här års spanar dräktiga vikarhonor efter lämpliga drivor vid någon strand. De borrar sig in i drivan underifrån och gröper ut en slags igloo inuti snön där de kan föda sin unge. Inne i drivan är det varmare och kuten är skyddad till exempel från hungriga rävar. Boets enda ingång är hålet i isen.

Efter att vi skottat i en halvtimme, och Teemu Niinimäki pulsat runt i den drygt meterhöga drivan för att göra den kompakt, tar han mått på vårt bygge.

Bild: Maija Hurme

– Nja, det räcker nog inte. Fortsätt bara!

Frivilliga står i kö

Enligt rekommendationerna som bygger på forskning vid Östra Finlands universitet ska drivan vara minst åtta meter lång och tre meter bred för att duga åt vikaren.

– Kom ihåg att det inte finns några maximimått, ropar Vesa Laitinen som för att hålla humöret uppe då svetten börjat rinna under mössan.

Teemu Niinimäki kör ut utrustningen på isen medan Vesa Laitinen åker snålskjuts. Det gäller att köra försiktigt eftersom isen kan vara förrädiskt tunn där vattnet strömmar. Bild: Cata Portin

Laitinen kommer från Nurmijärvi där han till vardags bygger höghus. Att bygga snöhus åt sälar är både avkopplande och tillfredsställande.

– Jag har deltagit i WWF:s frivilligarbete sedan tonåren. När jag hörde om snöskottningen som ett konkret sätt att hjälpa saimenvikaren nappade jag direkt. Jag gillar att jobba för naturen, och den här sortens kroppsarbete är utmärkt motvikt till allt annat man sysslar med, säger han.

Olli Borg från Pojo har engagerat sig i ideellt naturskyddsarbete i åratal, något som börjat smaka mera byråkrati och mindre natur på senare år.

– Numera tvingas vår lokala naturskyddsförening göra mycket av det pappersarbete som egentligen hör till den nedkörda miljöförvaltningen Det är sällan man kan göra något så här konkret för en hotad art, säger han.

Både WWF och Forststyrelsen uppger att det har gått lätt att få tag på frivillig arbetskraft, också lokala förmågor. Utöver muskler behövs det sakkunskap om hur drivorna ska konstrueras och lokalkännedom om när och var det är tryggt att röra sig på isen.

– Vi skapar ett nätverk av erfarna gruppledare, lokala förmågor som kan ta på sig ansvaret för sina egna vattenområden, säger Miina Auttila på Forststyrelsen.

En art blev flera raser

Av Finlands två raser av vikare klassas östersjövikaren som sårbar medan saimenvikaren bedöms som starkt hotad på rödlistan. Saimenvikaren hotas främst av klimatförändringen och nätfiske. I år var det exempelvis in i det sista oklart om det alls skulle bli någon snöskottning på södra Saimen. En vecka innan vi kom hit var delar av fjärden öppen och de isbelagda partierna snöfria.

– Vikaren ger klimatförändringen ett ansikte som inget annat djur, säger Petteri Tolvanen.

Om de milda vintrarna blir ännu mildare tvingas vikarna föda sina ungar på is eller på land där de är utsatta för köld och rovdjur. Man har dokumenterat att en räv har bitit ihjäl en nästan nyfödd kut.

Vikaren har under årtusendenas lopp lyckats anpassa sig till långsamma miljöförändringar. Strax efter istiden simmade vikare lite varstans över dagens Finland med närområden. Med landhöjningen snörptes Saimen av från havet, och dess vikare skildes från sina havslevande artfränder.

Saimenvikaren har liksom ladogasälen lärt sig att leva i sötvatten, men under årtusendena har fler skillnader mellan underarterna utvecklats. Saimenvikaren är exempelvis den ras som har den största hjärnan.

– Den måste vara smartare för att kunna orientera sig i Saimens mörka vatten och svåra labyrinter, säger Mervi Kunnasranta, sälforskare vid Naturresursinstitutet.

Forskningen visar att vikarindivider rör sig över stora områden, i synnerhet unga hannar som letar nya revir, men däremot är de äldre honorna ytterst ortstrogna när det gäller. De tenderar att återvända till samma platser år efter år för att föda. Det är därför vi vågar vara lite hoppfulla när vi efter en och en halv timme är klara med dagens första driva.

– Visst är det fascinerande att det inom kort kan finnas en liten kut här inne, säger Petteri Tolvanen när det blir kaffepaus på isen.

Tjockisen blev filmstjärna

Och visst fascinerar sälar nu för tiden. Det blev publiksuccé direkt när WWF riggade upp en webbkamera för ett par år sedan. Folk följde livesändningen från Saimen där Pullervo var den stora (även bokstavligt talat) stjärnan. Han är en knubbig vikare som gillar att sola sig på en klippa när han ömsar päls på våren, men också på sommaren.

Frågan är om inte succén med webbkameran ändå säger mer om åskådarna än om filmstjärnan.

Samhällets syn på saimenvikaren har onekligen förändrats markant under de senaste decennierna. Fram till 1948 betalade staten skottpengar på vikare, och i ytterligare sju år tilläts allmän jakt. Efter fridlysningsbeslutet 1955 beviljades dispenser för skyddsjakt långt in på 1960-talet, och tjuvjakt pågick in på 1980-talet.

Men när beståndet minskade kraftigt och miljömedvetenheten ökade blev saimenvikaren en av WWF:s symboler för inhemskt naturskydd, tillsammans med havsörnen och den vitryggiga hackspetten. Med havsörnsskyddet förbjöds miljögifter som förpestade Östersjön, och med satsningen på hackspetten påtalades skogsbrukets ensidighet. Detta, att man med fokus på en nyckelart egentligen skyddar hela livsmiljöer, är karakteristiskt för modernt naturskydd.

FAKTA

Alla vikare är olika

Vikaren eller ringsälen är en relativt liten sälart med stor utbredning i Arktis. Den kan delas in i fem raser: atlantisk vikare (lever i norra Atlanten och Norra ishavet), ochotsk vikare (kring Kamtjatka och Japan) samt östersjövikare, saimenvikare och ladogasäl, av vilka de två sista har anpassat sig till ett liv i sötvatten.

Vikaren kan bli 35 år gammal, men nästan 70 procent dör under sitt första levnadsår. Den blir omkring 150 centimeter lång och kan väga över 100 kilo. Saimenvikarna är i regel mindre än så (130–145 cm, 50–90 kilo). Saimenvikaren skiljs från de andra raserna på bredare kranium och kortare nos. Vuxna saimenvikare är mörkgrå och har ljusare ringar på kroppen. Varje individ har ett unikt mönster och kan identifieras på det, precis som människans fingeravtryck.

Vikaren blir könsmogen vid 4–7 års ålder. Honan föder en unge i februari–mars. Östersjövikaren föder ofta sina ungar på packis, men då packis inte bildas i Saimen är saimenvikaren beroende av snödrivor. Saimenvikaren äter fisk, till 90 procent abborre, mört, siklöja, nors eller gärs. Den sväljer bytet otuggat.

Men beträffande saimenvikaren, som WWF jobbat för sedan 1979 och byggt snödrivor åt sedan 2014, gynnar insatserna inga andra arter. Även om snöskottandet är en modern innovation bygger den på gammaldags artskydd.

– Det stämmer, men vi talar ändå om en ikonisk art. WWF lägger ner mer pengar och arbete på saimenvikaren än på någon annan inhemsk art, säger Petteri Tolvanen.

Saimenvikaren har onekligen en unik position i Finlands fauna. Den är vårt enda endemiska däggdjur, det vill säga världens enda däggdjur som lever bara i Finland.

Svag skyddspolitik

Men även om snöskottandet kan ge prima utdelning är det lite som konstgjord andning. Klimatförändringen kan som bekant inte stoppas omedelbart. Saimenvikarens andra stora hot – nätfisket – borde rimligtvis vara enklare att åtgärda, men än räcker den politiska viljan inte hela vägen fram.

Det råder visserligen nätfiskeförbud i de kritiska delarna av Saimen, men bara från mitten av april till slutet av juni.

– Det verkar leda till att dödligheten hos kutarna förskjuts till juli i stället, säger Petteri Tolvanen.

Dessutom gäller förbudet inte längre nät för siklöja, tack vare att maskorna är mindre.

– Den uppluckringen kostade genast två kutar livet. Det handlar inte bara om maskornas storlek. Sälarna snärjer också in sig i telnarna, säger Mervi Kunnasranta.

Regeringsprogrammet från sommaren 2015 slår fast att "skyddet av saimenvikaren garanteras genom samarbete med lokalbefolkningen och lokala aktörer". Hösten 2015 publicerade WWF en opinionsmätning som visade att en majoritet av finländarna var för ett utvidgat nätfiskeförbud i Saimen. Intressant nog var den majoriteten större bland ortsborna.

Mot den bakgrunden kom regeringens beslut att bara rekommendera att folk frivilligt ska avstå från nätfiske i de känsligaste områdena som ett bakslag för vikarskyddet, som hade hoppats på ett utvidgat förbud.

– Det finns en liten men högljudd minoritet som vill annorlunda. Nätfiske är så viktigt för en del att beslutsfattarna har vägt den sociala hållbarheten mot den ekologiska, säger Kunnasranta.

Den här konflikten skiljer sig något från kustproblematiken där yrkesfiskare och sälar kommer på kollisionskurs. Petteri Tolvanen påpekar att merparten av yrkesfisket på Saimen sker med trål, som är ofarligt för vikaren.

– Det är snarast fritidsfisket som går ut över vikaren.

Begränsat genflöde

För att få veta hur många kutar som föds i år taxerar Forststyrelsen under våren alla kända revir och konstgjorda bon. Man letar efter rester av kutpäls, och dykare letar moderkakor eller döda kutar, allt som kan säkerställa kutning.

Även om snödrivan ger kuten en mjukstart på livet lurar många hot i framtiden. Utöver klimatförändring och nätfiske är bebyggelse och rekreation, kort sagt människans närvaro, en riskfaktor under kutningen. WWF utlyser årligen en fredsperiod för kutningen, men ingen kan hindra villa- eller stugägare från att fira sportlov vid Saimen.

Petteri Tolvanen, Sami Virta och Vesa Laitinen skottar medan Teemu Niinimäki trampar till snödrivan. De konstgjorda bona fungerar bättre som vikarbon än naturdrivor som inte blir lika kompakta. Bild: Cata Portin

– Här har det ändå skett framsteg i och med att planläggningen tar vikaren i betraktande, säger Petteri Tolvanen.

Mervi Kunnasranta påpekar ändå att vikaren är känslig under fortplantningsperioden. Honan måste få vara i fred med kuten inom en radie på 800 meter från boet i ungefär två månader.

– Vikaren har vant sig rätt väl vid människan, men om det rör sig mycket snöskotrar under sportlovsveckorna blir honan stressad när hon ska ge di. Det går ut över kuten, säger hon.

De senaste årtiondenas skyddsinsatser, inte minst nätfiskeförbudet och de konstgjorda snödrivorna, har trots allt gett resultat. Vikarbeståndet har ökat sakta och är nu uppe i 370–380 individer.

– Saimenvikarens genetiska mångfald är verkligt fattig, men populationen är ändå inte sjuk. Den ser ut att kunna klara sig, säger Kunnasranta.

Officiellt är målet 400 saimenvikare 2025, men enligt Tolvanen garanterar det inte en så kallad gynnsam bevarandestatus:

– Kommer vi upp till 400 individer betyder det närmast att den akuta risken för att vikaren ska dö ut försvinner. För bättre genetisk mångfald krävs att beståndet växer snabbare, och det förutsätter ett mer omfattande nätfiskeförbud. I brist på ett sådant är snödrivor det bästa vi kan bidra med.

Även om saimenvikaren i princip kunde föröka sig med östersjövikare eller ladogasälar är det ingen utväg, säger Mervi Kunnasranta.

– Några utplanteringar i Saimen kommer inte på fråga. Underarterna är så pass specialiserade att de har resistens mot helt olika sjukdomar.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00