Snön sänker brittiska premiärministrar

Britter och snöväder och kyla är en dålig kombination. Någon måste få skulden för bångstyriga snöfall som inte förstått att man i Storbritannien inte ska behöva investera i plogar och snöskyfflar. Kyliga vintrar brukar gå hand i hand med politiska kriser.

Den kallades "the beast from the east". I mina Londonkvarter låg ett halt lager is på trottoarerna. Sophämtarna tog ledigt och sopsäckar blåste runt på gatorna. Temperaturen hade sjunkit till omkring minus två och ett tunt snötäcke föll över den brittiska huvudstaden.

Flyg ställdes in. Pendlare satt fast på kyliga tåg i flera timmar. Skolor stängdes. På sociala medier spreds bilder av tomma brödhyllor i butikerna.

Som Nordbo i Storbritannien är det lätt att göra sig lustig över britternas (och särskilt engelsmännens) inställning till snö och kyla. Det vi kallar en kylig dag i april kan få hela landet att stanna upp. Men jag tror att britterna ser köldknäppar som en skymf.

De flesta vintrar brukar artigt låta bli att snöa på britterna. Någon måste alltså få skulden för bångstyriga snöfall som inte förstått att man i Storbritannien inte ska behöva investera i plogar och snöskyfflar. Oftast är det premiärministern som drabbas. Kyliga vintrar brukar nämligen gå hand i hand med politiska kriser. Då snön smälter vädrar oppositionspartiet seger.

Vinter 1946 till 1947 var ovanligt kall. Under en dag i januari sjönk temperaturen till rekordlåga minus 20 i England. Snön gjorde att koltransporterna till kraftverken inte nådde fram. Britterna drabbades av elavbrott. Tidningarna slutade tryckas. BBC lades ner temporärt. Boskap frös till döds, maten började ta slut och pundet devalverades. Då kylan släppte i mars orsakade den smältande snön stora översvämningar. Den vintern bestämde sig tusentals britter för att emigrera till Australien.

Det var Labourregeringen som fick skulden för många av problemen. De hade vunnit en jordskredsseger i parlamentsvalet 1945. I valet år 1950 backade de ordentligt, följande år vann de konservativa. Enligt politiska experter var det under de kalla vintermånaderna som britterna tappade förtroendet för sin premiärminister.

Vintern 1963 kallades "the big freeze". Medeltemperaturen i England låg på minus två grader. Havet utanför Herne Bay i Kent frös till is. Det påstods vara den kallaste vintern på 200 år. I februari svepte en snöstorm över landet, samtidigt började Labour gå förbi de konservativa i mätningarna. I oktober 1963 avgick den konservativa premiärministern Harold Macmillan. Följande år fick Labour bilda regering för första gången sedan 1951.

På sjuttiotalet följde "the winter of discontent", missnöjets vinter. Den kallaste vintern sedan 1963. Strejker lamslog landet och sopbergen växte på gatorna. I Liverpool strejkade till och med dödgrävarna. Transportstrejker gjorde att bensinen började ta slut. En haltande ekonomi försvagades ytterligare. I parlamentsvalet i maj vann Margaret Thatcher över Labour. De konservativa fick bilda regering igen.

Vintern 2009 och 2010 var också ovanligt kall. Efter parlamentsvalet i maj 2010 fick de konservativa bilda regering för första gången på tretton år. Men jag tänker inte använda årets vinter för att förutspå en förlust för premiärminister Theresa May i nästa parlamentsval. Det var helt enkelt inte tillräckligt kallt.

Charlotta Buxton HBL:s medarbetare i London

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33