Snillrik användning av banjo och big band

Annorlunda solist. Jarmo Julkunen spelade både traditionell och nyskapande banjojazz med UMO.Bild: Terho Aalto

Både avancerad och idérik ny musik och gammal traditionell banjojazz stod på menyn på UMO:s lunchkonsert i tisdags.

JAZZ

UMO & Jarmo Julkunen

Savoyteatern 16.5.

UMO bjöd på avancerad och idérik ny musik, men också på ett historiskt tvärsnitt av jazz med banjo. Vid lunchkonserten spelade banjosolisten Jarmo Julkunen, förutom UMO:s beställningsverk Crazy Legs Saloon av Sami Klemola, både gammal och riktigt gammal jazz.

Crazy Legs Saloon är en tredelad komposition på cirka en kvart, skriven för storband, banjo och elektronik. Solisten använde sig av en sedvanlig banjo av bluegrasstyp, en mindre baryton-ukulelebanjo samt en elektrisk banjo som i beställningsverket kördes genom ett batteri av effektpedaler.

De tre delarnas namn är ett, två och tre. Den första delen inleddes med trumkomp i brutna rytmer samt elektriska toner från Seppo Kantonen vid den röda klaviaturen. Saxofonerna spelade klusterlika ackord och snart turade de med sordinerat bläckblås. Både rytmiken och de intressanta klangerna från blåset skapade en surrealistisk effekt, som inte blev mindre av banjons repeterande ekoeffekt. Genom trumspel som mest påminde om ett trumsolo övergick man till del två, i vilken orgelliknande klanger och trummor svarade på banjons kvasivalskomp.

Den andra delen hade minimalistiska drag, men mot slutet lät det mera som något som Django Bates kunde ha hittat på. Surrealismen fortsatte med en banjo vars klang påminde om en tvåtakts motor i en plåtburk.

Den tredje delen började med rymdålderseko från banjon, detektivblås och dito trumkomp. Men via Led Zeppelin-liknande rockande, då Ville Herrala hade bytt till elbas, tog scifi-känslorna övertaget medan det bar i väg mot den yttre rymden.

Före Klemolas angelägna verk bjöd orkestern som förrätt på ett smörgåsbord med huvudsakligen traditionella drag. UMO spelade Waltz for Debby i Don Sebeskys fina arrangemang från år 1998. Då solisten steg in på scenen inledde man med Jelly Roll Mortons Grandpa's Spells från år 1926. Under Kirmo Lintinens utmärkta ledning och med hans informativa presentationer serverades man en musikalisk föreläsning i både ord och musik. Det gick vidare via Sugarfoot Stomp i Fletcher Hendersons orkesterversion från 1931 och Charlie Christian-favoriten Solo Flight.

I Count Basies låt Cherry Point fick man smaka på Freddie Greens klassiska komp, överfört till banjo.

Två nyare stycken var Joe Zawinuls Mercy, Mercy, Mercy i Buddy Rich-version och Kirmo Lintinens Oli Ilo från 1998 i Kirmo Lintinen-version. Phil Wilsons arrangemang av Zawinuls låt är innovativt men också lite pretentiöst och snudden på trist den andra gången man hör det. Lintinens stycke är skrivet för progfusionsbandet XL och det hörs – mest på gott.

Willie Nelson har sjungit, "you just can't play a sad song on the banjo" och det stämmer i hög grad. Under denna konsert fick man fram fler stämningar än väntat från det traditionellt tolkningsmässigt något endimensionella instrumentet.

Jan-Erik Holmberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00