Snigelfart

Bild: Cata Portin

Problemet med de nationella utvärderingarna är att de är frivilliga och riktlinjerna endast riktgivande – och utvärderandet av ett annat land något av ett tabu inom internationella organisationer.

I sommar möttes världens länder för första gången för att syna förverkligandet av FN:s hållbara utvecklingsmål i sömmarna. Det årliga mötet, som går under det nördiga namnet High-level Political Forum, utvärderar framsteg, diskuterar utmaningar och stöder implementeringen. Huvudingrediensen är nationella utvärderingar, som ett tjugotal länder denna gång presenterade, däribland Finland.

Trots att det inte har gått många månader verkar länderna klara sig så bra att man undrar om den nya agendan alls behövs. Det påminner om turistbroschyrer och skolprojekt om främmande länder; allt är finemang i Kina och Turkiet har minsann inga problem, vare sig med jämställdhet eller med något annat.

Finland har gjort en analys som visar att full sysselsättning med anständiga arbetsvillkor samt bekämpandet av klimatförändringen är våra största utmaningar. Problemet är att analysen baserar sig på internationella rankningar, där till exempel Pisaundersökningen ger Finland ett gott betyg för utbildning, trots att den innefattar bara en bråkdel av det som det nya utbildningsmålet lovar. Men jag är stolt då Finland framhäver vikten av gratis utbildning på alla nivåer och gratis skollunch, samt dagvård som avgörande för jämställda samhällen.

I jämförelse med andra är den finländska presentationen öppen och ödmjuk, man säger sig till exempel vilja lära sig av andra länder hur man involverar barn och unga samt funktionshindrade i samhället. Under presentationen ges också ordet till en representant för medborgarorganisationerna, som kritiserar nedskärningarna i utbildning och bistånd. Minister Tiilikainen svarar att man fortfarande ämnar nå målet om 0,7 procent av bnp-bistånd. Experten som frågar hur Finland tänker öka sysselsättningen samtidigt som man skyddar miljön och motverkar ojämlikhet får däremot inget svar.

Problemet med de nationella utvärderingarna är att de är frivilliga och riktlinjerna endast riktgivande – och utvärderandet av ett annat land något av ett tabu inom internationella organisationer.

Så där sitter man sedan med en fantastisk världsförbättraragenda och väntar på att de som undertecknat den skall komma till skott; det vi vill höra är hur länder har gjort sina lägesanalyser och gått tillväga i utvecklandet av nationella strategier och uppföljningsmekanismer, och vem som har fått delta i det arbetet. Vilka är problemen, och framför allt, hur finansieras det hela? Det är bara Colombia som nämner finansieringen – och det med besked: hela 86 procent av målen har redan integrerats i budgeten för 2017.

Det fantastiska med den nya agendan är att den samlar alla de stora utmaningarna under ett och samma paraply och därmed påminner den oss också om hur fattigdom hänger ihop med klimatförändring och ojämlikhet. Enligt Colombias utvärdering är 34 av de 169 delmålen omöjliga att förverkliga för enskilda regeringar, det krävs internationella åtgärder. Fjorton år kvar.

Antonia Wulff arbetar med internationell utbildningspolitik i Bryssel

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33