Sneddriven nationalism eller fysisk fostran?

Vill vi uppleva uppsvullna anleten och risker för hjärnskador bara för att få se glansen av en mästerskapsmedalj?

Med ett cirka 70-årigt intresse för idrott som bänkidrottare och med några smärre egna framgångar i bagaget kan jag klassificeras som rätt idrottstokig. Inför varje större evenemang blir fokus på framför allt rättmätiga finländska framgångar.

I HBL (22.1) pryds en stort uppslagen artikel om hur Finlands OS-ära skall räddas av tre kvinnor. De anses utgöra de hetaste medaljkandidaterna inför OS i Tokyo 2020. Kvinnorna representerar idrottsgrenarna brottning, karate och boxning. Dessa grenar är nyetablerade i den finländska idrottspaletten. Men förblindas vi av ett närmast hysteriskt nationellt behov av medaljer i stortävlingar som får oss att godkänna vilka idrottsgrenar som helst?

Om idrotten fortfarande har som målsättning att på bred bas understöda fysisk fostran i hem, skola och föreningar och besjälas av en hög idrottsmoral är väl så kallade kampidrotter för kvinnor inte de första man vill satsa på. En i detta sammanhang namnlös, men ofta citerad kvinnlig boxare bekände i en intervju för något år sedan att hon nog går in i boxningsringen för att skada sin motståndare. Är detta den idrottsmoral vi vill förmedla unga och idrottsivrande flickor? Vill vi uppleva uppsvullna anleten och risker för hjärnskador bara för att få se glansen av en mästerskapsmedalj?

Skall satsningen på olika idrottsgrenar alltid kopplas till medaljförhoppningar i större evenemang eller borde de riktas mot grenar som främjar fysiskt välmående, kontinuerligt ökande målsättningar att överträffa sig själv och hög idrottsmoral?

Kalevi Heinilä, emeritus professor i motionssociologi (liikuntasosiologia), konstaterar i en färsk artikel (Kanava 1/19) att de resultatdrivna ledarna från affärslivet och politiken har ersatt värdeledarna i idrotten. Heinilä konstaterar också att medierna lever på sin publik och i symbios med publik underhållning samt med toppidrotten och dess organisationer. Ett exempel på detta är den i medierna (närmast tv-nyheterna) dagligen återkommande rapporteringen om hur många mål och målgivande passningar finländska ishockeyspelare bidragit med i den mycket kommersiella NHL-miljön i USA.

Är det måhända en tillfällighet att de under hela vår självständighet så vitt omhuldade och också i internationella sammanhang resultatmässigt synliga idrottsformerna friidrott och skidåkning i spår och backe uppvisat prestationer långt ifrån vad de stått för i ett historiskt perspektiv. Är det så, som Heinilä också förfäktar, att små länder får ty sig till små individuella grenar. Blir då dessa brottning, karate och boxning för kvinnor? Är det den skadefrekventa kampidrotten som skall befordra fredlig samlevnad bland idrottsutövande ungdomar?

Är vi således så förblindade av behovet att uppnå medaljer i internationella sammaanhang att den nationella stoltheten går före det som i ett vidare perspektiv kunde tjäna idrottens elementära målsättning – en sund själ i en sund kropp, förknippad med "fair play".

I sin slutsålda bok Tribalization (tribe; stam) anser belgaren Koert Debeuf att framhävandet av stammen (allt från byn till nationen) och dess murskapande och uteslutande natur kommer att öka framtida sammandrabbningar, ja, till och med leda till nya krig. Vad är till exempel de så kallade fansen inom flertalet lagsporter annat än stammar som exkluderar och beter sig fysiskt och psykiskt hotfullt mot den andra stammen (ivriga anhängare av samma idrott!?). Bara en del av koreografin (den mediala?) påstår någon. Kanske skäl att avskeda de stridslystna koreograferna.

Vissa skevheter inom idrotten i stort borde saneras för att den skall kunna leva upp till och frodas på samma våldsavvisande premisser som det omgivande samhället.

Tom Palmberg Helsingfors