Snabbspårvagnen är röd eller grön – vänstern vinnare om kollektivtrafiken

Den nya snabbspårvagnen i Tammerfors blir röd. Färgen avgjordes i en omröstning där nästan 60 procent av stadsborna föredrog den rött. Sanna Marin lobbade för att spårvagnen skulle bli rosa. Bild: Tammerfors stad/Lehtikuva

2010-talet var decenniet då snabbspårvagnarna ryckte framåt med besked. Det var framför allt vänstern med De gröna som tryckte på gasen. Delar av Samlingspartiet satte sig också i förarsätet efter lång tids tvekan.

När Sanna Marin (SDP) blev statsminister väckte utnämningen liv i ett videoklipp på Youtube där Marin leder diskussionen i Tammerfors stadsfullmäktige 2016.

Debatten om Tammerfors ska ha spårvagn eller inte är inne på sin n:te timme. Motståndarna till projektet försöker förhala beslutet om snabbspårvagnen genom att be om nya inlägg.

En något irriterad Marin läxar upp fullmäktigeledamöterna som tänjer på spelreglerna för den demokratiska processen.

Videoklippet delades på sociala medier bland annat för att visa att statsminister Marin inte ska underskattas. Hon har förmågan att hantera också press och svåra situationer, var ett av budskapen.

I själva tvisteämnet, snabbspårvagn eller inte, segrade förespråkarna till slut med klar marginal.

Debatten i Vanda stadsfullmäktige den 16 december i år innehöll liknande drag som debatten i Tammerfors tre år tidigare.

Antti Lindtman (SDP), Marins konkurrent till statsministerposten, var ordförande när fullmäktige skulle ta ställning till projektplanen för en snabbspårvagnslinje från Dickursby till Mellungsbacka. Efter en lång diskussion sade Vandapolitikerna ja till den fortsatta planeringen med rösterna 44–23.

Vänsterförbundet, Socialdemokraterna och De gröna var eniga i frågan och ville att spårvagnslinjen ska byggas.

Samlingspartiet och SFP delades i två läger.

Sannfinländarna, Centern, Kristdemokraterna och Blå framtid ville bordlägga ärendet.

Snabbspårvagnsprojekten sträcker sig alltid över flera fullmäktigeperioder. Tammerfors får sin första spårvagn hösten 2021. Den första spårvagnslinjen i Vanda står klar tidigast i slutet av 2020-talet.

I Åbo kryper snabbspårvagnarna fram i den politiska processen. Troligtvis tar fullmäktige ställning till fortsatt planering under våren 2020. Planeringen började 2013.

Långsamheten i beslutsfattandet gör att de politiska skiljelinjerna kan vara svåra att överblicka. Förskjutningar sker över tid där motståndare till rälsprojekten byter sida eller röstas ut ur fullmäktige. Trafiken i motsatt riktning är liten.

Den stora bilden är att det är vänstern med framför allt De gröna som utgör grunden för rälsprojekten i landets stora städer. Högern har varit splittrad i frågan.

Helsingfors kan ses som slutstationen i debatten. I huvudstaden går det inte längre att peka ut ett klart höger-vänsterspår.

När stadsfullmäktige sade ja till Spårjokern – snabbspårvagnen från Östra centrum till Kägeludden – röstade man inte ens om saken. Fullmäktige var enigt.

De stora rälspolitiska debatterna i Helsingfors fördes tidigare, redan på 1960-talet. När stadsfullmäktige i maj 1969 röstade för att bygga den första metrolinjen röstade alla Samlingspartiets ledamöter (som kommande överborgmästaren Raimo Ilaskivi) nej, medan alla socialdemokrater (som Erkki Tuomioja) och folkdemokrater (som Jörn Donner) röstade ja. Majoriteten av Svenska folkpartiets ledamöter (som Jutta Zilliacus) röstade ja.

Rälspolitiken har väckt debatt också senare i Helsingfors men motståndarna har blivit färre när nya projekt som västmetron eller Spårjokern kommit upp på agendan.

Det historiska motståndet från höger kan grovt taget delas in i två läger.

Vissa motståndare vill hellre ha bussar och bilar som inte kräver samma centraliserade infrastuktur som snabbspårvagnar och metro.

Andra har varit skeptiska av ekonomiska skäl. Investeringskostnaderna är höga och högre skatt eller ökad skuldsättning har varit en av farhågorna.

50 år efter beslutet om att bygga den första metrolinjen i Helsingfors har den ekonomiska oron på högerkanten dämpats. Många ser framför allt ekonomiska möjligheter när staden byggs ut vid rälsen. Rälsen är inte bara en utgift utan också en investering för att göra staden lockande för företag och nya skattebetalare.

Vänstern var den drivande kraften bakom grundskolan när den infördes på 1960- och 1970-talet. Motståndet fanns till höger. När grundskolan väl var på plats var den inte längre något som ifrågasattes. Den är nu en väsentlig del av vad finländarna uppfattar som Finland.

Snabbspårvagnarna är en ny seger för vänstern (nu kompletterad av De gröna) som får se sin politik förvandlas till infrastruktur. Tillsammans med metron blir de en del av de växande storstäderna där en allt större del av finländarna bor.

Den nya konsensusen om spårvägstrafiken som kan anas i framför allt Helsingfors är också bekant från förr. Högern och vänstern har hittat varandra förut i den nordiska välfärdsstaten. Grundskolan och den allmänna utbildningen var en fördel också för företagen och landets ekonomi.

På samma sätt har vänstern och högern med tiden funnit varandra om storstädernas rälspolitik. Huvudfåran i politiken ser att kollektivtrafikens kollektivism kan förenas med marknadsekonomins marknad.

Tim Johansson Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning