Smida medan järnet är dyrt

Bild: Johannes Tervo

Gruvindustrin behöver byggas under öppenhet och ansvar. Frestelsen att snygga till Talvivaarasaldot med halvdana lösningar är stor.

Efter åtta års drift går det sorgliga gruvprojektet Talvivaara-Terrafame i Sotkamo in i sina ödesmånader. Har det inte dykt upp nya privata intressenter till årsskiftet körs gruvan ner – också det en mångårig och dyr process.

Terrafame antydde i veckan en viss ljusning både i fråga om hur gruvans ifrågasatta bioanrikning nu fungerar och om att få ett lite, lite bättre pris för zinken och nickeln på marknaden.

Katastrofen i Talvivaara går i par med motsvarande gruvkonkurs vid Northlands järnmalmsgruva i Pajala – vardera exempel på hur misslyckad risktagning sprider ringar på vattnet i synnerhet i den nordiska sociala marknadsekonomin.

Båda projekten missade supercykeln i världspriset på metaller och hann inte smida medan järnet var dyrt. Hos oss där staten tar ett synnerligt ansvar för både jobb och vardag i sina glest bebyggda regioner har räkningen landat i famnen på skattebetalarna runtom i landet.

Staten har pumpat in 400 miljoner euro i Talvivaara; miljoner kubikmeter förorenat vatten från den misslyckade anrikningen av skiffermalm återstår i sin tur att pumpas ut i något vattendrag.

Staten har investerat i vägar och trafikleder här, bland annat i en 24 kilometer lång järnväg. I norrländska Pajala hade man ännu mer folkhemmets hela rollista besatt: lokalpolitiker, statsförvaltning, fack, socialdemokratiska nätverk, försäkringsbolag, aktiesparare plus en bank, som till sist ägde jättetruckar och tågvagnar.

Den finländska verkstadsindustrins flaggskepp Metso tog sig en rejäl smäll med en 70 miljoner euros bearbetningsanläggning som Pajalagruvan inte lyckades betala, utan tvärtom började processa om.

Gruvindustrin kommer i Norden med stora investerare i ryggen. Världspriset på malm och metaller är i botten, men gruvbolagen investerade ändå närmare 300 miljoner euro i fjol.

Frågan är hur mycket företagen – ofta mångnationella bolag med skatterna optimerade utanför våra gränser – kallt dividerar med att dämpa sina risker på råvarubörser genom att våra europeiska välfärdsstater tänjer sig när det går illa. Att upprätthålla jobb och bebyggelse i Europas svåradministrerade regioner och ödemark får kosta.

Medborgarrörelsen Finnwatch har också frågat sig hur Finlands gruvor årligen kan omsätta nästan fyra miljarder euro, men bara skatta 90 miljoner. Gruvindustrins intresseorganisation – ledd av en tidigare gruvinspektör vid Arbets- och näringsministeriet – avvisar kritiken som "den resursnationalism som alltid dyker upp".

Finland har de senaste åren på ett självbedrägligt sätt berömt sig själv för ett slags världens bästa återgång till basproduktion av lågförädlade produkter som cellulosa, trävaror och malmer – efter att Nokia blev en engångshit i vår teknologihistoria som inte gick att upprepa.

Den utvecklingen i förening med försämrad utbildning och hotande kunskapsflykt gör att vi i världens kapitalrörelser och handel med naturresurser lätt får lov att ta vad som bjuds.

Frestelsen att ännu en gång ta till någon halvdan lösning för att snygga till slutnotan efter Talvivaara är stor. Men det har varit mycket entreprenörsfräckhet kring det projektet – rentav dokumenterat i böcker och på film. Det ska inte längre få upprepas.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm