Småsant om tingsrätterna – men fel reform i fel tid

Bild: Flickr - Robin

Tingsrättsreformen är en onödig stuggranskning i fel tid. Den förtjänar att läggas på hyllan.

Sju år, sju miljoner, sju tingsrätter. Regeringens tingsrättsreform behandlades i plenum i riksdagen på onsdagen. Det är en mager reform och sparåtgärd som dessutom är illa koordinerad med mycket annat som också väntar på förnyelse och förändring bland våra domstolar.

Bara sju år efter senaste tingsrättskarusell 2010 vill regeringen lägga ner ytterligare sju tingsrätter och minska deras antal från 27 till 20. Det ska spara sju miljoner euro per år. Det är i det stora hela en pyttesumma med tanke på konsekvenserna, och på att summan dessutom verkar grundlöst beräknad.

På svenskt håll skulle tingsrätterna i västra och östra Nyland försvinna som självständiga enheter och tingsplatserna i Kyrkslätt och Jakobstad stängas.

De flesta av oss sätter förstås aldrig under sitt liv sin fot i en tingsrätt – inte ens fastän så gott som alla rättegångar alldeles i vår mitt är offentliga och man kan gå in där och betrakta en vid skala från djupa mänskliga tragedier till ett spektrum av svart humor och småsorglig underhållning.

Alla orter med självaktning vill förstås stoltsera med egen post, eget Alko och Prisma, intercitytåg som stannar och – en domstol. Ändå måste man avväga vad som är viktigast för rättssäkerheten. Är det en kompetent och mångsidig domstolsenhet någonstans i regionen – eller ett hemvant tingshus, där man känner dem i kansliet och där allmänpraktiserande domare kan ortsborna och deras nycker?

Europadomaren och den förre presidenten för Högsta domstolen, Pauline Koskelo (HBL 17.9) har kritiserat dessa, på hennes färgstarka språk "domstolskiosker". Det ligger mycket i hennes argument att det är en rasande utveckling på juridikens område. Domarna ska kunna EU-lagstiftning, hantera ny komplicerad ekonomi- och finansbrottslighet, eller avgöra de många tekniskt färgade civiltvisterna kring vårt lands stora bestånd av byggfel och mögelhus. De behöver som många i andra yrken också kunna specialisera sig.

Blir vi sjuka ser både vi och vår läkare på hemorten det som en trygghet att Hucs-komplexet med sina specialister finns. På samma sätt torde vi också vara benägna att tycka att den dag vi ska sitta i en rättssal så känns det tryggare om domaren och domstolskollektivet har haft möjlighet att specialisera sig lite på fall som vårt.

Att tingsrätten ska fungera smidigt på svenska är också en kompetens som snarare ska stärkas än brytas upp. Man kan visserligen argumentera att polisdistrikten i det svenska Nyland sedan 2009 utan större katastrofer har styrts från Esbo och Vanda. Men det betyder inte att man lika lyckat kan slå ihop tingsrätterna, inte minst för att också advokatbyråerna på en liten ort går dit rätten går.

Men så handlar det ibland om politisk symbolik också. I riksdagen blev det en väldig regional sångtävling om tingsrätterna i norra Savolax, där alla ledamöter från valkretsen försökte överglänsa varandra.

Intressant var också att De blå, i sin nya märkliga roll som regeringens svansande hantlangare allra mest envetet försvarade reformen, lite som Bill och Bull i barnboken.

Domstolsväsendet väntar nu också på en mängd andra reformer. Det finns planer på ett nytt domstolsverk och stora projekt för digitala nätverk och allmän säkerhet och arbetarskydd i rättssalarna är på gång.

Kring tingsrättsreformen är mycket öppet kring byggnader och utrymmen där de nya större tingsrätterna skulle arbeta. Nya och längre resor till nya tingsplatser kostar också. Vittneskostnader betalas ofta av staten och häktade eller fängslade åtalade transporteras ofta till rätten med polisens resurser.

Över huvud taget ska man akta sig för att sätta en prislapp på det faktum att rätten och domstolarna fysiskt står där de står, närvarande runtom i landet. Också det stärker vår insikt om att lagen gäller överallt, och alla.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm