Smärtan ger styrkan på ett imponerande soulalbum

Bild: Skivkonvolut

SOUL

Solange

A Seat at the Table (Columbia)

Visst känns det lite onödigt att igen behöva påminna om storasyster Beyoncé; att Solange Knowles står stadigt på egna ben har hon redan gett prov på. I somras fyllde hon trettio år och senast nu, med sin tredje fullängdare visar hon att hon definitivt är en mogen artist.

Men ändå kommer sig jämförelsen med Lemonade från i våras osökt.

Inte för att A Seat at the Table musikaliskt direkt påminner om den. Men tematiskt är beröringspunkterna uppenbara och båda systrarna tar starkt ställning mot rasism och för den afroamerikanska kvinnans utsatta ställning i samhället.

Det som skiljer dem åt är att där Beyoncé är mera uttalat arg med ett tidvis högljutt och häftigt uttryck, ger Solanges nya album ett mjukare första intryck. Solange har en mjukare ton i rösten och svävar tidvis upp i rena rama Minnie Ripperton-falsettregistret, kristallklart. Att bägge är oerhört imponerande sångare behöver jag väl knappast tillägga?

Men framför allt låter det här som ett mera enhetligt soulalbum och jag fäster mig genast vid den varma och fylliga produktionen. Också i de lugnaste stunderna på de långsammare spåren finns ett ordentligt sug och ett tryck, vilket ger en utpräglat jämnbra helhet.

När man sedan lyssnar noggrannare och det starka budskapet börjar tränga in blir helheten än mer drabbande. Det till synes vackra får en underton av sorg och smärta, musiken och det tematiska blir till en enhet och en hyllning till den afroamerikanska kvinnans styrka.

Trots allt, kunde man säga, om en process som i bästa fall fungerar enligt devisen "styrka genom smärta". Eller det som inte knäcker dig, gör dig starkare, som det har sagts.

Ralf Sandell

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00