Smala axlars längtan

Bild: Nils Sjöholm

Ungdomstiden beskrivs i Déa Solins debutroman som ett enda rus. Höga på livet, höga på varandra, höga på relationer. Livet är en fest. Eller så inte. Festen är ett pansar mot det som smärtar.

Ungdomsroman

Déa Solin

En spellista för sömnlösa nätter

Förlaget M 2018

Déa Solins ungdomsroman En spellista för sömnlösa nätter inleds filmiskt med en begravning. Nittonåriga Bels flickvän Natalie har tagit sitt liv. Bels ångest är bråddjup. Till begravningen kommer hon direkt från ett rejvparty i ett nyköpt bilvrak, svårt försenad och ändlöst bakfull.

Bel har en förkärlek för sunkiga miljöer som nattliga hamnar, precis de domäner Lydia Wistisen pekat ut som platser där ungdom görs i Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur (2017). Och visst är det urbant och ungt så det skriar om det. Samtidigt är berättelsen om en kärlek som skaver, en "crashcourse i livet" kantad av "vanföreställningar om att leva lycklig i alla mina dagar", platslös och allmängiltig. Storstaden anonymiseras. Den påminner om Möllevången i Malmö, men med tunnelbanestationer med påhittade namn som Babylon Square.

Livet är en fest?

Ångesten hanteras närmast klanderfritt dagtid. Bels polerade vardag går som klockan medan hon serverar avokadosallader, dadelbollar, ingefärashottar och kombucha på kaféet där hon jobbar i brist på bättre. Jobbet är det minst betydelsefulla, privat- och kärlekslivet allt. Bel bor med litteraturstuderande bögparet Alex och Rufus, umgås med konststuderande Audrey och hänger med queera Elsie och Hannah. Romanen rör sig i limbo mellan tonår och begynnande vuxenansvar. " 'Jag önskar jag var en fisk så jag hade sluppit tänka så mycket' säger Alex [...]. 'Vad sa internet, kan de känna ångest?' frågar jag, som är nyfiken på om det bara är människor som fastnar i så mörka spiraler".

Drogliberalismen sticker ut som ett tidens tecken. Att det röks på så här friskt är ändå inte så vanligt i ungdomsromaner. Å andra sidan sups det också oavbrutet vilket är vanligare i ungdomsboken. Ungdomstiden beskrivs som ett enda rus. Höga på livet, höga på varandra, höga på relationer. Livet är en fest. Eller så inte. Festen är ett pansar mot det som smärtar. Drogerna bjuder bedövning, men pushar också fram ett uppvaknande.

Soundtrack of our lives

Sorgen efter Natalie gör Bel skör samtidigt som Audrey är grymt attraktiv och liksom har alla rätt på relationsskalan. Bels insomnia hanterar de två genom ändlösa bilturer genom nätterna till tonerna av en spellista.

"Musiken växer i intensitet tills alla skyskrapor längs gatorna känns som kulisser, som skisser på pappersark, som om det enda som är verkligt är musiken som rinner i mina blodådror."

Milena Huhtas omslag andas japansk manga med sina utmärglade liljevita kroppar, bestrukna med ett uns Starlet-estetik (romantiskt seriemagasin 1966–94) och ett smalhetsideal som gränsar till utplåning. Kapitlen ramas in av det fiktiva indiebandet Casablanca Lilies kongeniala diktliknande låttexter och läckra låtnamn från album som Liars, Sins, In quiet desperation, det sista ett eko av Thoreaus ofta citerade rad "The mass of men lead lives of quiet desperation."

Spellistan kommunicerar med händelseförloppet på ett snillrikt sätt, de både sätter tonen och osäkrar berättarpositionen. Bandnamnet Casablanca lilies, lilium casa blanca, syftar på vita liljor, mytomspunna, förknippade med kvinnliga gudar, himmelsk renhet och oskuld. Alltså långt ifrån romanens tjejer, men samtidigt en bild för den renhet som häftas vid ungdomen som tillstånd.

Som Skam

Déa Solins debut minner på många sätt om den norska succéserien Skam, minus skolmiljön. I stället gäller universitetsstudier eller mellanår med kaféjobb. Men precis som i Skam står relationerna, ångesten, den totala bristen på föräldrakontakt, – "Fucking föräldrar, va? Fucking föräldrar, instämmer jag"– queera element och en dialog som bränner som en skärbrännare i centrum. Solin skriver estetiserande om att överleva. Skildringen är softad med stänk av Sara Stridsbergs solkiga hjältinnor i leopardmönstrade pälsar och välavvägt smink, besläktad med vegeterandet i Elin Bengtssons Ormbunkslandet (2018), syskonsjäl till en Ulla Donnersk air av pretentiösa konstkretsar i Spleenish (2017). Skildringen av lesbisk kärlek har i ungdomsromanen numera navigerat bort från den villkorade tillvaron av komma ut-kamp som tidigare dominerat. Lesbiskt och queert är tvärtom normaliserat, och det på ett obemärkt och elegant självklart vis. Precis som det ska vara.

I fjol vann Déa Solin Arvid Mörne-tävlingen med novellen "Som en tonårsfilm på Netflix med 2 av 5 stjärnor i betyg", en novell med samma andlösa grepp och lika fullspäckad med fina formuleringar som debutromanen. Det är fattigt med ungdomsromaner i Svenskfinland. Déa Solins debut är slipad, lyhörd för genren, rapp i replikerna och berättad med attityd. Vad mer kan en begära?

Mia Österlund

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning