Små mirakel och stora

Jacob Tremblay och Julia Roberts som mor och son i ett drama som baserar sig på Raquel Jaramillos barnbok Wonder.Bild: Photo by Dale Robinette

Wonder är en snäll och söt film om goda människor i en kylslagen omvärld. Ta fram näsduken!

DRAMA

Wonder

Regi: Stephen Chbosky. Manus: Chbosky, Jack Thorne, Steve Conrad. Foto: Don Burgess. I rollerna: Julia Roberts, Owen Wilson, Jacob Tremblay, Noah Jupe.

Det finns en anledning till att Hollywood ofta kallas för den "amerikanska drömfabriken". Det som man förlorar i termer av vardag och verklighet tar man igen i sin satsning på sannsagor, ungefär så.

Wonder i regi av Stephen Chbosky utgår förvisso från en roman (signerad R.J. Palacio), inte från ett verkligt människoöde, men vi känner igen de dramatiska koordinaterna, det som på god svengelska brukar kallas för the human spirit.

Och även om handlingen i sig känns något långsökt finns det i filmen en universell klangbotten som vädjar till vår känsla för tolerans – inte minst i den erkänt tuffa och brutala skolvärlden.

Här möter vi tioårige August "Auggie" Pullman (Jacob Tremblay) som i likhet med sina jämnåriga tycker om glass, om att cykla, spela tv-spel och leka Stjärnornas krig med farsgubben (Owen Wilson).

Ändå är han inte riktigt som andra barn. Auggie lider av ett genetiskt fel som gör att hans ansikte ännu efter ett tjugotal operationer liknar ett slagfält. Följaktligen föredrar han att gå omkring i en rymdhjälm plus att det är hans mamma (Julia Roberts) som stått för (hem)undervisningen.

Men nu kommer dagen när Auggie på riktigt ska börja i plugget, på femman. Inte överraskande väntar en regelrätt pärs, för trots att skolan – med rektor Mandy Patinkin i spetsen – har nolltolerans finns gliringarna och den regelrätta mobbningen där.

Varm och god

Poängen är att Wonder inte är någon "one trick pony" som blott hakar upp sig på Auggie och hans vedermödor. Filmen har den goda smaken att bjuda in även skolkamrater och resten av familjen Pullman, deras perspektiv.

Det är en sak att mamma Isabel (Roberts) fått lov att ge upp sin akademiska karriär, en annan att storasyster Via (Izabela Vidovic) jämt och ständigt känner sig åsidosatt. Brorsan går alltid före, på ett eller annat sätt.

Det bäddar för ett familjedrama som de sentimentala accenterna till trots inte känns så himla smörigt.

Visst kunde man kritisera den klassiska dramaturgin, det faktum att regissören Stephen Chbosky skyr risker, men ändå.

Förutom att här finns gott om fantastiska utsvävningar, på förekommen anledning med rymd- och Star Wars-tematik, känns den underliggande berättelsen om olikhet och utanförskap inbjudande.

Resultatet är en snäll och söt film om goda människor i en kylslagen omvärld. Wonder förtjänar kanske inte några priser men den trollar fram tillräckligt mycket mänsklig värme för att en försiktig köprekommendation ska vara på sin plats. Liksom näsduken, det förstås.

Krister Uggeldahl