Slutspurten har börjat

Vilar. I Galicien skyltar man på svenska. Bild: Stefan Lundberg

Del 14 I dag kommer jag att möta horderna av pilgrimer som på eftermiddagen tågar in i Santiago de Compostela. Slutet på den 80-mila vandringen närmar sig.

Den breda trista gatan in mot staden Arzúa är stekhet. Eftermiddagssolen är som obarmhärtigast. Inte en människa syns till, bara två hästar som betar några torra grässtrån på en bakgård.

Det vilar en Vilda Västern-atmosfär över platsen.

De senaste två timmarna har vi sakta släpat oss längs landsvägen med täta pauser.

Michal, min polska vandringskompis och jag har lämnat den svala välvda munkcellen sist av alla. Han är knäsvag efter att ha varit feber- och magsjuk och jag har rekommenderat honom att sända i väg ryggsäcken med postbilen till närmaste större stad.

Det visar sig vara ett gott råd.

De tio första kilometrarna går bra. Luften är ännu sval och vi vandrar mest i lövträdens skugga. Sedan börjar problemen. Vi tvingas ta täta pauser. Michal orkar knappt lägga en fot framför den andra och den sista kilometern innan vi når pensionatet dit hans ryggsäck skickats är som en mardröm. Han får sitt rum och jag fortsätter ytterligare tolv kilometer till härbärget i den lilla byn Salceda. Härifrån är det bara en dagsetapp till slutmålet, katedralen i Santiago.

Jag vill komma fram stark och utvilad, inte som en luggsliten schäfer med tungan hängande ur munnen.

Tröttheten har varit nästan kronisk de senaste dagarna.

Jag har förvarnats om den chock som väntar oss som vandrat den norra vägen längs kusten, Camino del Norte. I dag möter vi huvudfåran som gått Camino Frances. Leden som fått en så enorm popularitet genom bland annat Paulo Coelhos Pilgrimen och filmen "The Way" med Martin Scheen i huvudrollen. Man räknar med att 200 000 människor vandrar den här rutten varje år, medan den norra vandras av drygt 15 000.

På Camino del Norte har man kunnat gå ensam och ibland knappt sett någon annan vandrare på hela dagen. Vandrarna är också lite yngre för rutten är mer krävande med ibland stora höjdskillnader.

När det i början av vandringen var nästan omöjligt att hitta tak över huvudet börjar härbärgen, pensionaten och hotellen nu konkurrera om kunderna. En del möter pilgrimerna på vägen med sina flygblad med "ofertas". Spanjorernas semester är över och nu är det gott om plats överallt. I det fattiga Galicien har man dessutom satsat extra mycket på pilgrimsturismen. I den lilla byn Miraz med några tiotal invånare fanns exempelvis ett gammalt och fyra nya härbärgen med all tänkbar service, wifi, tvätt, tork, en del har till och med masserande duschar. Priserna är överkomliga, 6-10 euro. För 9 euro till får man en trerätters middag, inklusive drycker.

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning