Slutet på en era: Angela Merkel lämnar ett nytt politiskt landskap efter sig

Hon har förhandlat med fyra amerikanska presidenter, otaliga regeringschefer och somliga autokrater som tycks härska för evigt. Hon har gjort över 500 utlandsresor. Men nu ska Angela Merkel sluta. Efter åtta mandatperioder som parlamentsledamot, arton år som partiledare för det kristdemokratiska CDU och sexton år som förbundskansler ställer hon inte upp i valet av ny förbundsdag i Tyskland den 26 september.

Merkel har gott anseende utomlands, hemma är hon fortfarande den mest uppskattade politikern. Hennes sätt att leda är opretentiöst och sakligt, inriktat på att nå fram till en kompromiss. Motståndare inom partiet – framför allt Friedrich Merz, en före detta rival – har beskyllt henne för svagt ledarskap. Men när det gäller att lösa konflikter och hantera kriser har hennes stil hållit måttet. Det har inte varit någon brist på utmaningar: finanskrisen, eurokrisen, flyktingkrisen, coronakrisen och sist men inte minst klimatkrisen.

Det är inte hennes sätt att ta till stora ord. Merkel nöjer sig med att styra landet på heder och samvete. Pliktmedveten, utan skandaler, men också noga med att säkra sin makt. För tre år sedan lämnade hon partiledarposten efter CDU:s dåliga prestationer i regionala val. Det var ett skickligt schackdrag i syfte att kunna förbli regeringschef. Men tillfället att bygga upp en möjlig efterträdare missades.

Oavsett hur man kommer att bedöma hennes insats som förbundskansler, är en sak säker: Under dessa sexton år har det politiska landskapet förändrats fundamentalt.

Det är inte ovanligt att tyska regeringschefer sitter länge på sina poster. Sedan förbundsrepubliken grundades 1949 har det bara funnits åtta, inklusive Merkel. Fem kanslerer kom från CDU, tre från SPD. Kristdemokraterna var i opposition enbart i tjugo av de senaste sjuttiotvå åren. CDU och det bayerska systerpartiet CSU bildar traditionellt en gemensam grupp i förbundsdagen.

I den västtyska staten utvecklades ett partisystem med bara tre partier. Vid sidan av CDU/CSU och SPD spelade liberalerna (FDP) en viktig roll. Även om de ofta hotades av röstspärren på fem procent, spelade de alltid vågmästarrollen då regeringar bildades.

Den här konstellationen har förändrats med det gröna partiets framgångar efter Tysklands återförening. Socialdemokraterna vann valet 1998 och Gerhard Schröder bestämde sig för ett regeringssamarbete med dem. Hans reform av arbetslöshetsersättningen och andra socialpolitiska saneringsbeslut var bra för landets ekonomiska återhämtning, men illa för SPD.

I protest mot den "sociala nedmonteringen" förenades olika krafter i Väst- och Östtyskland – efterföljaren till enhetspartiet i DDR, fackföreningsaktivister och hemlösa socialister – för att bilda vänsterpartiet Die Linke. Några år senare grundades Alternativet för Tyskland (AfD) av motståndare till euroräddningen. Partiet fick sitt genombrott först under upproret mot Merkels flyktingpolitik. Sedan dess har AfD etablerats som ett parlamentariskt parti och radikaliserats.

Den politiska fragmenteringen försvagar de två största partierna. När Merkel blev förbundskansler 2005 fick kristdemokraterna 35,2 procent av rösterna och socialdemokraterna nästan lika mycket. Hon ingick en "stor koalition" med SPD, styrde landet sedan i fyra år med FDP och därefter igen två gånger med socialdemokraterna.

Det kommande valet är det första någonsin då en sittande förbundskansler inte söker omval. Samtidigt är Merkel mycket synlig i politiken (katastrofala översvämningar, debaclet i Afghanistan). För partiernas kanslerskandidater – den här gången finns det tre – är det svårt att kliva ur Merkels skugga.

Trycket är störst på kristdemokraten Armin Laschet, regeringschefen i Nordrhein-Westfalen. Han fick kämpa hårt innan han utnämndes. Först måste han i början av året besegra Merkels gamla motståndare Friedrich Merz i CDU:s partiledarval. Sedan utmanades han av Markus Söder, en maktmedveten regeringschef i Bayern och chef utan förbehåll i CSU. Söders opinionssiffror är bättre än Laschets. Med detta argument försökte han tvinga systerpartiet att ställa upp honom som kanslerskandidat.

Det gick och går en djup spricka genom CDU. En del tror att partiet under Merkel har tappat sin konservativa och ekonomiskt liberala profil. Många undrar fortfarande om Laschet är den rätta kandidaten. Själv har han förstärkt ovissheten med klumpiga uppträdanden. En krasch i opinionsmätningarna skapar en ond cirkel nedåt. Panik bryter ut ombord.

Klimatkrisen ger de gröna många nya väljare. De har inte varit med i en regering på sexton år och nu för första gången utropat en kanslerskandidat. Partiledningen antog att valet skulle bli en "duell" med kristdemokraterna. Fyrtioåriga Annalena Baerbock utsågs i ett internt arrangemang. Hon är den yngre av de två partiledarna, har i motsats till sin kollega ingen regeringserfarenhet, men är kvinna. Efter små, pinsamma misstag frågar man sig nu också bland de gröna: Är hon kanske fel kandidat? Detta återspeglas i sämre opinionssiffror.

Socialdemokraterna utnämnde kandidaten Olaf Scholz för ett år sedan. Med ett stabilt väljarstöd på omkring 15 procent verkade SPD dock vara helt chanslöst. Scholz är vicekansler och finansminister i Merkels fjärde regering. Men i ett partiledarval 2018 led han ett smärtsamt nederlag mot två utomstående kandidater från partivänstern som ville avbryta regeringssamarbetet.

Så långt har det inte gått. Och Scholz har inte gett upp. Han började outtröttligt framföra att socialdemokraterna, i ett val utan Merkel, har en reell chans att leda nästa regering om de får mer än tjugo procent av rösterna. Han kan ha rätt. Partiets vänster däremot håller nu ovanligt tyst.

Att nominera en kanslerskandidat är en symbolisk handling. Men de kan både dra upp och dra ner sitt parti. Stödet till Scholz, den mest erfarna av de tre aspiranterna, förstärks uppenbarligen som en följd av de andras svagheter.

Socialdemokraterna klättrar stadigt upp i opinionsmätningarna. De får plötsligt mellan 22 och 25 procent och når åtminstone samma nivå som CDU/CSU eller betydligt bättre resultat. Väljarstödet för kristdemokraterna däremot har rasat från mer än 35 procent i början av året. De gröna hamnar också bakom SPD för första gången på två år.

Detta är, förstås, en ögonblicksbild. Men den ovanliga dynamiken under de senaste veckorna tyder på att stämningen bland väljarna vajar. Många har ännu inte bestämt sig vem de ska rösta på.

Allt tyder på att det för första gången inte blir någon majoritet i förbundsdagen för en koalition av endast två partier efter den 26 september. Med sex partier kan det finnas fem olika optioner för ett regeringssamarbete – utan AfD. Hårda förhandlingar väntas innan det är klart vem som blir den nionde förbundskanslern.

Om kristdemokraterna förlorar kampen, kan det, åtminstone tillfälligt, också kasta en skugga över Angela Merkel och hennes era.

Horst Bacia är frilansskribent och tidigare redaktör och korrespondent för Frankfurter Allgemeine Zeitung

Horst Bacia Frilansskribent, tidigare redaktör för Frankfurter Allgemeine Zeitung och korrespondent i Stockholm, Moskva, Ankara och Bryssel.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning