Sluta tjafsa Vega, ge oss vuxenradio!

Bild: Wilfred Hildonen

Nu efterlyses en sann dialog som inte fastnar i snårigt tjafs om tycke och smak och omöjligheten att ”behaga” alla – som ska föras precis här, i offentligheten.

När nu diskussionen om Yle Vega om igen fastnar i musikurvalet är det för n:te gången skäl påminna om kärnan i diskussionen, som många insändare varit inne på utan att bli bemötta i sak (inklusive jag själv, för redan över ett år sedan): vikten av ett vuxet tilltal i vuxenradion. Definieras som hur man sammantaget låter. I detta ingår som organiska delar bland annat musikval, flödets karaktär (sladder, pladder eller substans), innehåll med mera.

Tonvikten i Yle Vega har sedan reformen sett ut så att de under 45 år prioriteras framför de äldre åldersgrupperna. Som är, låt oss säga: 45–55, 56–65, 66–75, 76 och uppåt, ganska många alltså, lika differentierade som de yngre, om man är intresserad av att se det (lika intresserad som av att differentiera de yngre).

Men dessa har då klumpats ihop till en klump; "äldre". Jag skriver inte det "verkar som" de klumpats ihop men att de har klumpats ihop, då det under åren framkommit att Yle har en tyngdpunktsstrategi som sätter allmänpublikens fokus minus 45, även om man själv inte offentligt verkar vilja vidkännas det: när man, som bland annat jag, är aktiv i denna debatt händer det också ofta att man får privat respons av nuvarande och avsatta (ofta äldre) redaktörer som styrker det man anar, men som förstås inte kan eller vill säga det högt med risk för jobbet och – om man ren förlorat jobbet – sinnesron.

En före detta anställd på publikresponsen på Yle skrev öppet och under eget namn för någon månad sedan i en Facebook-diskussion att negativ respons (som varit riklig) från målgruppen över 45 nonchaleras medvetet, emedan målgruppen anses "ointressant" (vilket förresten också är min egen erfarenhet: vilken slentrian och vilket retoriskt bortförklarande man möts av då man kontaktar Yle; Gunilla Malm har också i de här spalterna vittnat om direkt överseende, och att bli avfärdad som en gnällspik).

Jag hade tänkt att då tidigare anställda i publikresponsen modigt vågade bekräfta det vi alla anat skulle det väcka ett ramaskri, men icke. Även ett par Ylechefer deltog i nämnda diskussion, men ingen svarade – som vanligt – just på det. Det är både ansvarslöst och fult emedan det ju sätter redaktörer som har munkavle vad gäller interna strategier i en hemsk position vilket säkert inte heller förbättrar arbetsklimatet på Yle. Och, vilket borde angå oss alla, är alldeles förkastligt ur public service-perspektivet (privat vill jag förstås utropa: sluta slösa med vår tid, låtsas säga ni tar till er om ni ändå har beslut på att inte lyssna på oss). Eftersom Yle är public service och vi över 45 år (en större del av vuxenradions lyssnare) också erlägger Yleskatt – betalar för denna samhällsservice – precis som alla andra.

Att ägna sig åt prioriterade målgrupper och frånse kritik från äldre är entydigt åldersrasism. Frågan är ju också: ska under 45 år faktiskt vara tonvikten för båda finlandssvenska eterradiokanalerna? – Som dessutom är de åldersgrupper som smidigast rör sig med och i andra plattformer än just etern?)

Innan Yle nu svarar slentrianmässigt "vi är för alla" vill jag ha en offentlig, ärlig dementi på det ovanstående. Och en sådan dementi kan i dagens läge efter ändlösa debatter inte ske annat än genom åtföljande konkreta förslag om hur vuxenradion ska bli vuxen igen. Radio på riktigt, för alla.

Vi lever i en komplex värld, utmaningarna i samhälle, politik och värld är akuta och enorma. Vi behöver (det vet också alla), inte mindre allvar, men mer. För att få redskapen, kunskapen och informationen att hantera även de svåra sakerna, med annat än känslorna.

I ett sådant läge bör vi kunna förutsätta att vi har en riktig eterradio som inte skvalar sönder allvaret för att "behaga" och, innan man nu svarar att "vi verkligen anstränger oss", svarar mot kraven behövs en konkret motivering exempelvis till varför Nyhetstimmen (en timme ännu för ett par år sedan) trancherats till 25-30 minuter? En timme koncentrerad aktualitets- och samhällsanalys lättillgänglig i paket direkt i etern vore väl ett minimikrav, i dag?

Vi äldre vill också ha Ann-Sophie Sandström som avsattes fult för ett par år sedan tillbaka. Inte som punktredaktör eller musikredaktör, men som återkommande varje vecka i serier motsvarande "Samtal om livet" som hon drog i många år innan hon också fick gå (just livet, med erfarenheter, ter sig väldigt annorlunda över femtio och möjligheten till överblick är givande ta del av för alla).

Den lika fult avpolletterade djupt kunniga Pia Abrahamsson borde också få upprättelse. Hennes existentiellt betonade populära söndagsprogram med just äldre som tydlig målgrupp – som också programmatiskt undvek använda "låtar" som avbrottsskval i diskussioner, har lämnat ett hål efter sig i tablån och inget liknande har kommit igen. "Relationspodden" i all ära – men relationer kring 30-40 år ter sig också alldeles annorlunda i äldre ålder. Att gamla avsnitt ligger på webben är inget svar – vi behöver färska, nya … Så minns vi också en tid för inte så länge sedan då Vega hade plats för allåldershelheter, magasinprogram som Lördax till exempel … och ett proffsigt kulturmagasin.

Det är varken svårt eller omöjligt tänka om.

Och nu efterlyses en sann dialog som inte fastnar i snårigt tjafs om tycke och smak och omöjligheten att "behaga" alla – som ska föras precis här, i offentligheten, och inte på privata kafferep där man får "önska sig vad man vill ha".

För att public service är ett samhällsuppdrag.

Monika Fagerholm 58 år, författare, Tenala

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46