Sluta slösa bort vårt kunskapskapital

Den tekniska utvecklingen ritar om arbetsmarknaden från grunden – och den som ska hålla sig kvar måste lära sig mer och nytt, hela livet ut. Bild: Vesa Moilanen

Förvridna incitament – politiska skenlösningar på ekonomiska problem – har producerat en växande mängd arbetslösa akademiker.

En allt större andel högutbildade proffs har svårt att finna sin plats på arbetsmarknaden. Den växande akademiska arbetslöshetsgraden brukar förutspå utvecklingen inom den i regel dubbelt så höga allmänna arbetslösheten, meddelar Akava.

Den strukturella arbetslösheten är högre än vid förra konjunkturtoppen, också bland högutbildade. Med andra ord är en teknisk-ekonomisk högre examen inte längre någon fribiljett till en trygg karriär. Samtidigt har antalet arbetslösa med doktorshatt fördubblats på cirka tio år. Varje arbetslös akademiker är en ekonomisk förlust av rang. Vad kunde vända denna dystra utveckling?

Ekonomiska teorier betonar enstämmigt att utbildning lönar sig och korrelerar starkt med tillväxt, produktivitet, konkurrenskraft och välstånd. Ändå verkar årskullen finländare som föddes 1977 bli historiens högst utbildade, noterar Statistikcentralen. I hela 150 år steg utbildningsnivån tack vare folkskolan, och under tidigt 1990-tal var finländarna bland de högst utbildade bland de rika OECD-länderna. Numera ligger vi under medeltalet och halkar efter.

Andelen finländare med högre examen nådde sin topp 2008, och har fallit med 2 procentenheter till 37 procent på 10 år. Samtidigt går tendenserna med fragmentering och visstidsjobb i arbetslivet inte att stoppa, och högutbildade får sällan den service de skulle behöva via den statliga arbetsförmedlingen.

Den första frågan lyder: hur väl förbereder det akademiska utbildningssystemet egentligen de unga för arbetslivet, satsar man tillräckligt på arbetslivsrelevans? Vore det en grov generalisering att påstå att flera institutioner har svag koll på arbetsmarknaden, medan forskarbanan är det enda man förespråkar på allvar? Ifall studerande får bristfällig karriärvägledning och kontakten med arbetslivet under studierna förblir svag är akademisk arbetslöshet föga överraskande. En konkret lösning vore obligatoriska praktikperioder samt fler praktiskt orienterade kurser i projekthantering, kommunikation och ledarskap.

För det andra är det lätt att konstatera att utbildningsvolymerna borde ha anpassats för länge sedan. Statistiken talar sitt tydliga språk: det råder överutbud på ingenjörer, tradenomer och tekniskt utbildade, samt brist på social- och hälsovårdare samt pedagoger.

Att för många utexamineras är en oundviklig följd av att högskolorna har underställts en mekanisk produktionslogik då finansieringen är kopplad till volymen utexaminerade. Det förstärker ett konservativt tänkande och oförmögenhet att anpassa sig. Förvridna incitament skapar perversa resultat: överdrivna antal studieplatser och höga antagningskvoter brukar motiveras med villfarelsen att det går att 'utbilda bort' arbetslösheten. Men det finns sällan politiska lösningar på ekonomiska problem. Finland behöver däremot en trovärdig tillväxt- och skattepolitik som lockar utländska investeringar och skapar fler jobb.

För det tredje verkar forskarutbildningen ställvis vara överdimensionerad. Det går inte att skapa ett rätlinjigt kunskapslyft och förbättra sysselsättningen genom massproduktion av doktorer. Dels tär det på kvaliteten, dels förmår inte arbetsmarknaden absorbera dem alla. Dessutom har forskarbanan blivit osäkrare, med visstidsanställning vid universiteten och kortsiktiga forskningsanslag.

Den tekniska utvecklingen ritar om arbetsmarknaden från grunden – och den som ska hålla sig kvar måste lära sig mer och nytt. Det aktualiserar en rad kontroversiella frågor kring det luddigt klingande begreppet livslångt lärande, introducerat av Unesco på 1950-talet. Nu är det allvar.

Släpp övertron på formell utbildning, inse värdet hos informellt kunskapsvässande, i arbetslivet och i vardagen. För att komma i gång och för att trygga motivationen bör det ske på arbetstid – kontinuerligt, inte sporadiskt – och bekostas av arbetsgivaren. Inför en schemalagd kompetenstimme på jobbet, som för friskvård!

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning