Slaveri har funnits överallt

Människorättskämpen Martin Luther King på ett frimärke i Sverige. Bild: Mostphotos

Så om jag bör skämmas för historiskt slaveri, bör jag egentligen göra det inför vem som helst med vilken hudfärg som helst.

Juri von Bonsdorff skäms när han står bredvid svarta ungdomar i Washington (Utrikeskrönika 5.1). Han representerar ju "rasen" som behandlade ungdomarnas "förfäder som djur och som förtryckte dem i hundratals år".

I liknande situationer känner jag själv ingen skam. Är jag en dålig människa?

Nog skäms jag för vissa saker jag själv gjort. I viss mån skäms jag också för ett antal saker andra människor gjort. Det är som om jag hade ett ansvar: kunde jag ha stoppat dem, om jag bara försökt? Men inte skäms jag för något som hänt före mig, i historien, "i hundratals år" som von Bonsdorff skriver. Det är för sent.

Borde jag ändå skämmas för att jag är vit, när det var just vita amerikaner som behandlade de svarta ungdomarnas "förfäder som djur"? Frågan kompliceras av att man ofta tycks likställa begreppet slaveri med slaveriet i Amerika, det vill säga Förenta staterna, på 1800-talet. Ni vet, bomullsfälten, piskningarna, hettan, sångerna, de vita ögonen i de svarta ansiktena.

Givetvis, där var det sannerligen de vita som förtryckte de svarta. Men slaveri är ingen "vit" uppfinning. Slaveri har funnits överallt i världen, och långt före Förenta staternas uppkomst. Jag hänvisar till historikern Dick Harrisons fascinerande trilogi Slaveri (2006–2008). Slaveri förekom i Afrika före européernas ankomst. Liksom annorstädes, när två stammar krigade mot varandra, så antingen dödades förlorarna eller så blev de vinnarnas slavar. I det senare fallet blev de en sorts arbetsredskap eller -djur, och därmed varor som kunde säljas.

Man gjorde också räder enkom för att fånga människor från andra stammar för att handla med. Säljaren var i dessa fall härskaren av ägarstammen, som naturligtvis var svart, han också. Köparen kunde sedan vara en svart afrikan, en vit europé eller kanske en muslimsk arab.

Man måste också minnas att 1700- och 1800-talens afrikanska slavhandel utvecklades vid en tidpunkt när slaveri försvunnit från Västeuropa. Visst hade det förekommit där, men av någon (enligt Harrison okänd) orsak dog det ut under första hälften av samma årtusende. Européer hade också förslavat varandra. Man hade bara slutat med det några århundraden tidigare.

Om man läst Jan Guillous Arn Magnusson-romaner (1100–1200-talen), minns man säkert den finska slavinnan med det – aningen udda – namnet Suomi.

Så om jag bör skämmas för historiskt slaveri, bör jag egentligen göra det inför vem som helst med vilken hudfärg som helst. Det går bara inte. Men så klart måste vi försöka förhindra att slaveri uppstår på nytt.

Sakari Aaltonen Helsingfors

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning