Slagkraftig Turandot på besök från Puccinis hemknutar

Det är den etablerade förkortade versionen av slutet som gäller när Turandot görs vid Nyslotts operafestspel. Även om det nu om någonsin hade varit läge för att göra Alfanos långa originalslut.

Nyslotts operafestspel. Torre del Lago Puccini-festspelens gästspel med Turandot.

Musikalisk ledning: Alberto Veronesi. Regi & ljus: Enrico Stinchelli. I rollerna: Zvetlina Vassileva, Amadi Lagha, Lana Kos, George Andguladze, Raffaele Raffio, Tiziano Barontini, Marco Voleri, Alberto Petricca, Claudio Ottino.

Premiär i Olofsborg 30.7.

På hedersplatsen på Puccinis piano i Torre del Lago, som han komponerade merparten av sina operor på, finns ett foto av en högt uppskattad vän och kollega, Franz Lehár. Det var även Puccinis vilja att Lehár skulle fullborda Turandot, men hans hovdirigent Toscanini tyckte att Franco Alfano var bättre lämpad för uppgiften.

Alfano gjorde i och för sig ett oerhört proffsigt jobb utifrån otacksamma premisser – endast Puccinis skisser och tidigare material från operan fick användas – men nog hade det varit spännande att höra vilken prägel operettmästaren och mästerorkestratören Lehár hade gett det problematiska slutet.

Problematiskt därför att Puccini och hans librettister Adami & Simone inte kunde lösa den till synes omöjliga ekvationen hur man skulle vinna över sympatierna till den blodtörstiga prinsessan – för att inte tala om hennes dumdrygt självupptagne friare – som kort innan låtit tortera operans verkliga hjältinna, den självuppoffrande slavflickan Liù, till döds.

Detta var även orsaken till att operan låg ofullbordad vid Puccinis död. Även om Alfano fick kritik för att han slängde in styckets mest berömda melodi, Nessun dorma, i slutet – Puccini, som planerat en pendang till Tristan & Isolde-duetten som höjdpunkt, hade sannolikt gjort detsamma – är det trots allt inte Alfanos fel att Toscaninis stympade version av hans slut blivit det allmänt vedertagna.

Sedvanligt stympad finalscen

Däremot kunde man ha väntat sig att Torre del Lago Puccini-festivalens gästspel skulle ha gett Nyslottpubliken chansen att för en gångs skull få stifta bekantskap med Alfanos såväl musikaliskt som dramaturgiskt mer tillfredsställande originalslut, men se nej. Det var den sedvanliga finalen som gällde och, som vanligt, kändes den som en lätt antiklimax efter Liùs dödsscen, som var det sista Puccini färdigställde i partiturform.

Aningen långsökt kändes därtill italienarnas idé att, när det för en gångs skull handlade om en opera som satt som gjuten i den så speciella miljön, "förbättra" fonden med diverse pelare och portaler som ändå spelade en marginell roll i helheten i stället för att låta borgen spela den visuella huvudrollen.

Också i övrigt framstod iscensättningen – med undantag för de onekligen rätt fantasieggande, om än aningen klichémässiga ljusprojektionerna på fondväggen – som någorlunda traditionell. Även om Enrico Stinchellis regi föreföll relativt välanpassad till den krävande borgmiljön fanns det onödigt många dramatiskt döda stunder. Att, exempelvis, ha Calaf att stå sysslolös och titta på dirigenten medan han sjunger sin stora aria känns inte som modern och målmedveten operaregi.

Klangskön äktitaliensk uttryckskraft

Men som han sjöng den! Amadi Laghas Calaf lät som en syntes mellan alla tiders Calaf, Franco Corelli, och Carlo Bergonzi. Med en sådan äktitalienskt klangskön uttryckskraft i bakfickan är det inte förvånande att Turandot till slut föll till föga och att Nessun dorma fick bisseras. Vassilena Zvetlinas prestation i den notoriskt krävande titelrollen var heller inte fy skam. Stämman hade åtskilligt med värme och pregnans, men den som är bortskämd med Birgit Nilsson kom ändå att sakna den avgörande biten ren och skär dramatisk urkraft.

Lana Kos Liù hade en tilltalande mörkare färgning mitt i det lyriska välljudet som gav rollen en behövlig resning och hon agerade mäkta uttrycksfullt. George Andguladze var onekligen trovärdig som en till åren kommen Timur, medan den uråldrige Kejsaren av Kina (Alberto Pedricca) däremot hade kunnat klinga snäppet skröpligare. Raffaele Raffio, Marco Voleri och Tiziano Baronti gjorde en lika välljudande som välspelad småkomisk trio Ping, Pang och Pong, medan Claudio Ottino var en aningen lättviktig Mandarin.

Alberto Veronesis dirigering var energisk så det förslog och han eldade på med besked i klimaxen. Han stressade dock i onödan framför allt i inledningsscenen och första aktens slutkör, men bjöd å andra sidan på de behövliga rubatona i de enskilda vokalnumren. Orkestern spelade mestadels disciplinerat och med schvung och kören sjöng slagkraftigt ungefär på den nivå vi är vana med i Olofsborg, vilket inte vill säga litet.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00