Slagkraftig tolkning av en finländsk Rachmaninov

Antti Siirala stod för en sensitiv och slagkraftig tolkning av Selim Palmgrens andra pianokonsert.Bild: Pressbild

Antti Siirala stod för en övertygande tolkning av Selim Palmgrens andra pianokonsert, Floden, som äntligen hördes i Musikhuset.

Klassiskt

Helsingfors stadsorkester

Dirigent: Kazuki Yamada. Solist: Antti Siirala, piano. Webern, Palmgren, Beethoven. Musikhuset 15.12.

Det var verkligen på tiden att man fick höra en av Selim Palmgrens pianokonserter i Musikhuset. De på sin tid så populära konserterna har av någon outgrundlig anledning fallit bort från den gängse inhemska repertoaren och så även den populäraste av de fem, nr 2, Floden, den internationellt mest framförda finländska pianokonserten genom tiderna.

Den uppvisar ett närapå oemotståndligt sug i melodiken och harmoniken och även Sibelius tvangs kapitulera och noterade 15.10.1913 i dagboken: "I förrgår Palmgrens geniala Floden." Några ursibelianska vändningar i engelskt horn kan ha fått honom extra vänligt stämd, men framför allt torde han ha beundrat Palmgrens flyhänt idiomatiska sätt att skriva för piano.

Och så värst mycket mer sensitivt och slagkraftigt tolkad än nu av Antti Siirala kan man knappast tänka sig solostämman, som lär vara det närmaste Rachmaninov en finländsk tonsättare kommit. Siirala brände inte sitt krut för tidigt, utan bidade sin tid och ökade successivt på intensitetsgraden och sällan har man väl hört den inte helt oproblematiska slutstegringen så övertygande gestaltad.

Naturligt musikaliskt flöde

En viktig andel häri hade självfallet även Kazuki Yamada, som gästade HSO för andra gången inom tre år och tycks höra till den dirigenttyp som med sin blotta närvaro får musikerna på gott humör. Yamada hade gjort sin hemläxa föredömligt grundligt, samarbetet med Siirala föreföll friktionsfritt och det musikaliska flödet tilläts välla fram medelst naturliga tempon och rubateringar.

En skojig detalj var förstås att Jan Söderblom, som nyligen gjort den andra helhetsinspelningen någonsin av Palmgrenkonserterna (med Pori Sinfonietta, Henri Sigfridsson och Janne Mertanen) nu satt på konsertmästarpallen, medan det förvisso är en gåta att HSO aldrig spelat in Palmgrens konserter på skiva. Bara att hoppas att vi härnäst får höra dem, och Siirala, i Palmgrens mästerverk i genren; den tredje konserten Metamorfoser.

Anton Weberns op. 1, den läckert senromantiska Passacaglian, var en väl vald och genomförd öppning, medan Yamada fann en massa skojiga och dramatiskt effektiva poänger i Beethovens snärtiga åttonde symfoni. Tempot i andra satsen och finalen kunde i och för sig ha varit rörligare, men det var sannerligen inget fel på humöret och valthornen, med förträfflige Ville Hiilivirta i spetsen, hade en speciellt lyckosam kväll.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33