Ur arkivet: Skyddspolisens ökade befogenheter kräver ökad kontroll

Justitieministern efterlyser debatt om de större befogenheter Skyddspolisen och försvaret ska få i underrättelseverksamheten. Medan lagarna bereds ger Europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg tips om vad som är tillåtet – men inte alla svar.

– Jag tror att det blir en intressant armbrytning i grundlagsutskottet, säger Jukka Viljanen, universitetslektor vid Tammerfors universitet och expert på de grundläggande rättigheterna.Förnyelsen av underrättelselagstiftningen är i full gång efter att en arbetsgrupp vid Försvarsministeriet i fjol föreslog att lagen skulle förnyas. Planen är att ge möjligheter att övervaka datatrafik, också i ett skede då det ännu inte finns en konkret brottsmisstanke, men nog ett behov att förebygga allvarliga brott mot nationens säkerhet, som terrorism.

Utöver de nuvarande avlyssningsmöjligheterna föreslås de tekniska befogenheterna sträcka sig till att gälla datatrafik över gränserna.

Den föreslagna ändringen i grundlagen skulle ge Skyddspolisen möjlighet att göra intrång i meddelandehemligheten i ett tidigare skede än vid en konkret brottsmisstanke – redan för att samla information om sådant som "allvarligt hotar den nationella säkerheten". Men vad är det? Försvarsministeriets arbetsgrupp listade följande exempel: Militära hot mot Finland eller mot finländska krishanteringsuppdrag, terrorism med Finland som mål, främmande staters spionage, internationell organiserad brottslighet; spridning av massförstörelsevapen, försvarsmateriel eller varor med dubbla användningsområden; hot som riktas mot livsviktiga funktioner i landet, särskilt it-funktioner, och planer som hotar Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.

Bild: Martti Kainulainen

Rapporten fastslog att det krävs en ändring i grundlagen för att möjliggöra det, och att beredningen skulle fördelas på tre ministerier.

Förslaget om ändring i grundlagen lades fram tidigare den här veckan.

Inrikesministeriet bereder just nu den civila underrättelseverksamheten, och Försvarsministeriet den militära.

Jukka Viljanen har suttit i den arbetsgrupp som utformade förslaget till ändringar i grundlagen, och gick igenom enligt vilka principer EU-lagstiftningen och den europeiska människorättskonventionen sätter gränser för när meddelandehemligheten kan brytas.

– Det centrala är att principerna i de grundläggande rättigheterna förblir desamma oberoende av teknik, vare sig det är telefon eller datakommunikation, säger Viljanen.

I människorättsdomstolens utslag fästs mest uppmärksamhet vid att lagen är tydlig, att det är förutsägbart för medborgaren i vilka sammanhang man kan bli avlyssnad, och att besluten är skyddade mot godtycke med någon form av tillstånd och övervakning.

Däremot ger prejudikaten inte svar på exakt hur lagarna ska se ut. Klart är att det inte blir fråga om massövervakning.

– Systemet ska innehålla skydd mot missbruk, och det finns ett tryck på övervakningen, säger Viljanen.

Ny övervakande funktion

Då Skyddspolisen får nya befogenheter kräver det i gengäld mer övervakning av Skyddspolisen, och att dubbla roller begränsas.

Inrikesministeriet överväger därför en ny övervakande funktion, utöver justitiekanslerns, justitieombudsmannens och dataombudsmannens ansvarsområden.

– Människorättsdomstolen förutsätter att det är ett oberoende organ, att den skall ha tillgång till all den information som behövs och att den skall ha rätt att utfärda bindande påbud och förbud visavi underrättelsemyndigheterna, säger Jan Sjöblom, överinspektör på Skyddspolisen och medlem i sekretariatet i Inrikesministeriets arbetsgrupp.

Redan hittills har till exempel avlyssning krävt domstolsbeslut i förväg, och samma krav kommer att gälla den gränsöverskridande datatrafiken.

Själva människorättskonventionen innehåller kriterier för när staten får göra intrång på meddelandehemligheten: "Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter."

Men vad som i ett "demokratiskt samhälle är nödvändigt" har domstolen oftast närmat sig via en granskning av systemets hållbarhet och skydd mot missbruk, snarare än att svara på vad som ska anses nödvändigt. Det ger alltså en del tolkningsutrymme.

Arbetsgrupperna som föreslår utökade befogenheter i underrättelseverksamheten ska vara klara vid årsskiftet. Artikeln fortsätter efter annonsen.

JA: Då målgruppen är definierad och det finns en tillståndsprocess.

Exempel: Tyskland hade rätt att idka så kallad "strategisk mobilavlyssning" då det gällde att avvärja hot mot den nationella säkerheten, som specificerats i lag: militärt anfall, terrordåd som genomförs i Tyskland också då de är av internationell karaktär, vapensmuggling, storskalig droghandel, internationell penningtvätt eller förfalskning. Människorättsdomstolen ansåg att tillståndsförfarandet var tillräckligt då det gick via den ansvariga ministern som dessutom skulle höra en parlamentarisk kontrollgrupp, och att tillstånden var tillräckligt specificerade. Ur domen Weber, Saravia vs Tyskland.

NEJ: Massinsamling av kommunikationsdata där det är oförutsägbart vem som är målet.

Exempel: Det var inte okej att syssla med massiv insamling av kommunikation från en telekabel mellan Irland och Storbritannien på 1990-talet. Det hade inte specificerats vem som kunde vara målet, även om all information inte filtrerades, utan söktes genom sökord. Människorättsdomstolen ansåg att det var alltför oförutsägbart vem som är målet, och att underrättelsemyndigheterna själva hade för stort svängrum. Systemet prickades i fallet Liberty vs Storbritannien.

JA: När lagen definierar typen av brott och underrättelseverksamheten övervakas.

Exempel: Avlyssning i Storbritannien fick grönt ljus av domstolen i ett fall som lyftes upp av en som misstänkte avlyssning av personliga skäl, efter en konflikt med polisen. I fallet Kennedy vs Storbritannien ansåg människorättsdomstolen att lagstiftningen och skyddsnätet var tillräckligt, eftersom verksamheten övervakades av ett kommunikationsråd. Här granskade domstolen alltså närmast lagstiftningens och övervakningens kvalitet, inte detaljerna i fallet. Den brittiska lagen (RIPA) ansågs ge tillräckliga definitioner på när tillstånd för avlyssning kan ges: "I nationella säkerhetsintressen, för att spåra eller avvärja allvarligt brott och för att säkerställa landets ekonomiska välstånd". Allvarliga brott definieras som brott där "en 21-åring utan tidigare dom kan väntas dömas till tre års fängelse eller mer".

NEJ: När underrättelsemyndigheterna har för stort svängrum, och lagen inkluderar allehanda brott som möjliga orsaker, inte bara sådana som är väsentliga för den allmänna säkerheten.

Exempel: Aktivisten och publicisten Roman Sacharov stämde Ryska federationen då han misstänkte avlyssning. Europeiska människorättsdomstolen gjorde här ett principiellt avgörande, då de ansåg att Sacharov inte behöver bevisa att han blivit avlyssnad – det räcker med att lagstiftningen är så diffus att det finns en möjlighet att han är offer. Bristen i den ryska lagen var enligt domstolen att underrättelsemyndigheterna hade för stor frihet att definiera när och hur de kan ingripa i meddelandehemligheten.

JA: När lagen begränsar hur lång tid avlyssningen eller övervakningen av datatrafik får ske. Någon absolut gräns kan inte skönjas i människorättsdomstolens beslut, så länge den nationella lagen är tydlig och förutsägbar och det finns ett tillståndsförfarande. I Storbritannien accepteras perioder på upp till sex månader, i Tyskland tillstånd på tre månader i taget, varefter nytt tillstånd krävs.

NEJ: Människorättsdomstolen är extra sträng med avlyssning av kommunikation mellan advokater och deras klienter. Att det inte sker måste kunna garanteras. För redaktioner gäller också ett större skydd, på grund av källskyddet.

JA: Då gruppen av personer vars kommunikation kan övervakas eller avlyssnas är definierad, till exempel i fallet Klass vs Tyskland: "Misstänkta eller andra som, grundat på fakta, kan antas emottaga eller förmedla kommunikation från en misstänkt eller ägnad för en misstänkt eller vars telefon den misstänkte kan antas använda".

NEJ: Definitioner som kan innefatta alltför stora grupper eller ger utrymme för godtycke: "Misstänkta, åtalade eller andra personer involverade i ett brott" ansågs i fallet Iordachi vs Moldavien ge utrymme för alltför mycket godtycke, särskilt uttrycket "andra personer involverade". Likaså "utredning av grova, väldigt grova eller ytterst allvarliga brott" i samma fall, där en alltför stor del av brottsbalken kunde omfattas av definitionen.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33