”Skulle vi alla kunna samsas?”

Känslan av att vi lever i polariseringens tid är ingalunda ny.

"Skulle vi alla kunna samsas" undrade den svarte amerikanen Rodney King i en tv-intervju 1992, efter att de poliser som misshandlat honom hade frikänts och våldsamma upplopp brutit ut på gatorna i Los Angeles. Kings ord lugnade inte massorna – på fem dagar dödades mer än sextio människor och tusen byggnader förstördes – men han blev ändå ett slags symbol för fredlig samlevnad och i dag står orden "Can We All Get Along?" inhuggna på hans gravsten.

Det har blivit en klyscha att vi lever i polariseringens tid men i boken How Civility Works påpekar den amerikanske juristen och statsvetaren Keith J Bybee att känslan ingalunda är ny. På 1800-talet skyllde man på inbördeskriget, immigranterna, urbaniseringen, de nyrika eller de fattiga. På 1900-talet var det spänt under båda världskrigen, under den stora depressionen, under Vietnamkriget, i samband med medborgarrättsrörelsen och kvinnornas erövring av arbetsmarknaden.

Men vad Bybee framför allt är ute efter är att besvara Rodney Kings fråga: "Skulle vi alla kunna samsas?"

Bokens nyckelord "civility" har intressant nog ingen exakt motsvarighet på svenska. Det är – det konstaterar Bybee också – nära besläktat med hövlighet och artighet men som den tyske sociologen Norbert Elias visat har det medeltida rötter och har i högre grad än sina synonymer att göra med de minimikrav man kan ställa på rollen som medborgare i ett efterhand allt mer komplext samhälle. På svenska kunde man tala om "hyfs".

En av de allra första amerikaner som hade synpunkter på ämnet var George Washington som redan i tonåren formulerade hundratio regler för hyfs av vilka en lydde: "Varje handling som utförs offentligt måste utföras med respekt för alla närvarande."

Bybee tror på hyfs men ser också komplikationerna. För det första föreligger ingen konsensus om kriterierna. Vi har mycket lättare att uppfatta att andra beter sig ohyfsat mot oss än att uppfatta att vi själva är ohyfsade. Forskarna Christine Porath och Christine Pearson som i fjorton år studerat de mänskliga relationerna på olika arbetsplatser fann att 98 procent av alla tillfrågade åtminstone någon gång blivit sårade. Samtidigt visade det sig att en fjärdedel av alla som ansetts ha betett sig sårande verkade genuint förvånade över beskyllningarna.

För det andra kan krav på hyfs begränsa yttrandefriheten. En elit kan hålla "folket" nere genom att kräva att de ska följa elitens spelregler. 2014 skulle Steven Salaita flytta från en akademisk tjänst till en annan. Det var den sommar då det utbröt häftiga strider mellan israeliska trupper och palestinier i Gaza och han tog kraftigt ställning på Twitter: "I det här skedet skulle väl ingen vara förvånad om Netanyahu uppträdde i teve iförd ett halsband gjort av palestinska barns tänder."

Ledningen för det universitet dit han var på väg återtog genast sitt jobberbjudande: "Vi kan inte tolerera kränkande ord eller handlingar riktade mot andra åsikter eller de personer som uttrycker andra åsikter."

Sexton av universitetets institutioner sa ifrån att ledningen inte längre hade deras förtroende och över femtusen forskare beslöt att bojkotta universitetet.

Som Bybee konstaterar är det en vanlig kritik mot alla former av hövlighet eller artighet att de innebär ouppriktighet. Hans bok skrevs under Donald Trumps valkampanj och han menar att den nuvarande presidentens otaliga ohyfsade uttalanden hade ett dubbelt syfte: dels var de avsedda att öka den massmediala uppmärksamheten, dels att få honom att framstå som en autentisk person som vågar säga det många tänker men inte vågar säga.

Enligt Bybee är det riktigt att hyfs förutsätter att man inte säger allt man tänker och inte provocerar till diskussion men medan hyckleri handlar om att försöka framstå som bättre än man egentligen är så handlar hyfs om att försöka bevara lugnet i ett heterogent samhälle. Det möjliggör relationer mellan människor som inte är vänner. Det fungerar därför att det inte förutsätter att man ska ha samma mål eller över huvud taget känna någon personlig sympati för varandra. Tanken är att man oavsett vad man tycker om varandra ska kunna leva i harmoni helt enkelt genom att uppföra sig väl.

Som lösning på polariseringen i samhället kan detta ju tyckas tunt men hur ser alternativen egentligen ut?

Merete Mazzarella Författare

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning