”Skulle du älska mig om jag dödade någon?”

Ibland är Ida Lindes roman Mördarens mamma nästan outhärdligt grym, däremellan förödande vacker.

ROMAN

Ida Linde

Mördarens mamma

Norstedts 2018

"Min pojke frågade mig: skulle du älska mig om jag dödade någon? Och detta var innan vi visste. För min pojke var bara en pojke när han frågade: skulle du älska mig om jag dödade någon? Och jag svarade: ja."

Sådant är anslaget till Ida Lindes aktuella roman Mördarens mamma, med en mor och en inledningsvis ganska liten son i ett slags symbiotisk samvaro. De har ändå inga biologiska band, utan har kommit samman på ett annat sätt – hur det gått till är en av berättelsens många mörka hemligheter.

"Jag kallade honom min pojke för att han var i mitt våld, han hade kommit till mig och så hade jag tagit emot honom, det räcker för ett föräldraskap. En lättnad när någon annan skapade ljud i lägenheten, att inte vara ensamt ansvarig för att skapa dissonanser."

Men småningom växer pojken, och Linde beskriver med klinisk skärpa hur mamman och han dag för dag, år för år, glider ifrån varandra. Det finns perioder i alla mor-sonrelationer då ett naturligt fjärmande sker, men att ta del av Lindes gestaltning är som att se in i en ordfattig och allt farligare kampsituation, en uppladdning inför den katastrof som måste komma.

"Jag visste inte vad det kunde vara, ville inte erkänna det", uttrycker mamman, "men jag visste att jag var rädd för honom. Vad han var kapabel till."

De oroande symptomen hos pojken har först varit små, möjliga att för stunden skjuta ifrån sig, men småningom accelererat. Han ställer märkliga, våldsrelaterade frågor, berättar att han slagit en flicka blodig på skolgården, och drömmer mardrömmar som till slut också övergår i vakna fantasier.

"Mamma, vi är i en affär och du har tjuvat något. (---) När vi är på väg ut ur affären ser jag hur en expedit klädd i vitt följer efter oss. (---) Jag stryper henne."

Verkligheten knackar på

Så när poliserna sedan en dag knackar på och berättar att pojken dödat en annan ung kille är det visserligen en chock, men den har grundlagts under en längre tid.

I själva verket beskriver Linde under den första tredjedelen av sin berättelse, ur mammans perspektiv, en tillvaro som stegvis tycks lösas upp. Det som till slut återstår är ett främlingskap inför såväl den omgivande verkligheten som det egna jaget, så för läsaren känns det nästan som en lättnad då poliserna anländer. Då verkligheten tränger sig på och kräver gensvar.

Också i sin föregående, fina roman Norrut åker man för att dö utgick Linde från en katastrofsituation, men om den då transformerades till ett slags normaltillstånd för läsaren att vistas i låter hon den nu öppna en kanal från det undertryckt hotfulla mot en strimma glädje och hopp i svärtan.

För då modern besöker sin pojke i fängelset träffar hon en annan mördares mamma, Grace. Sedan skildras långsamt, känsligt hur de närmar sig varandra, tills allt åtminstone för ett tag kan kännas annorlunda.

"Lägenheten var förändrad efter Graces besök, varje skugga på de grå väggarna bildade ett mönster av skepp eller kaniner. (---) En skärpa runt varje blad på novemberkaktusen, en blomma som inte blommat på flera år fyllde nu sina yttersta blad med en tjock lila färg som snart skulle brista."

Och då Grace uttalar orden "kom tillbaka till sängen nu Henrietta" får mamman – också för läsaren – för första gången ett namn.

Grym och vacker

Linde skriver en avskalad och suggestiv prosa, med vardagsfragment som ofta får en existentiell udd. Samtidigt glider lögner och sanningar in i och färgar av sig på varandra, så att det inte är så lätt att veta vad man ska våga tro på.

Ibland är romanen nästan outhärdligt grym, däremellan förödande vacker. Men säkert är att den växer till ett tidlöst ödesdrama, en gripande berättelse om utsatta människors möjligheter och begränsningar ute i de mentala gränszonerna.

Linde väjer inte för mörkret, hon föredrar att gå in i det, och Mördarens mamma blir en karg liten pärla där orden är vägda på guldvåg. Så att språket aldrig ska kunna dölja den underliggande känsloladdningen.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33