Skuld och försoning, här och nu

Flyktingen David Nzingas tågresa från Helsingfors norrut får en snabb vändpunkt.Bild: Hena Blomberg

Luckorna i handlingen i filmen East of Sweden gör att den i sig finstilta väven av hemligheter och lögner faller platt till marken. Och inte blir det bättre av att filmen är som klippt med häcksax.

DRAMA

East of Sweden

Regi och manus: Simo Halinen. Foto: Hena Blomberg. I rollerna: Samuli Vauramo, Laura Birn, David Nzinga, Andreas af Enehielm.

En angolansk flykting på språng i nordliga landskap. En pillertrillande småbrottsling som helst av allt vill slå sig till ro med sin lilla son. En ensamstående mamma som inte vill veta av pappan till sin dotter.

Se där några av byggklossarna i Simo Halinens moraliskt mångbottnade nutidsdrama – East of Sweden (Kääntöpiste) heter filmen – där drömmar och verklighet tenderar att krocka. Detta på ett sätt som gör att det inte nödvändigtvis finns någon återvändo.

Francis (svensk-angolanska stjärnskottet David Nzinga) är den unga mannen som under sin resa genom Europa hamnat i Finland, vad annat än som städare i huvudstadsregionen. Men några papper har han då inte och följaktligen är det bara att sätta benen på ryggen när snuten gör en razzia på arbetsplatsen.

Med Sverige i tankarna sätter sig Francis så på nattåget till Uleåborg. Han delar hytt med Jere (Samuli Vauramo) som basar för ett gym och däremellan kränger steroider. Av en slump får man sällskap av Andreas af Enehielms tjuvpassagerare, en i det närmaste neurotisk yngling som bara inte kan låta bli att mucka gräl.

Någon dör

Sedan går det som det går, att Aleksi (af Enehielm) i det därpå följande bråket mister livet. I ett desperat försök att slippa bära ansvar gömmer hans medpassagerare liket på en bangård men förstås är det endast en tidsfråga innan verkligheten knackar på

Till den dramatiska häxbrygden bidrar ödets ironi; det vill säga att Jere och Francis i Uleåborg lär känna den förolyckade ynglingens ex-flickvän (Laura Birn), mamma till hans dotter.

Det bäddar inte överraskande för ett drama där det här med skuld och försoning står högt på dagordningen, detta samtidigt som den goda viljan ständigt kommer till korta.

Där Francis helst av allt vill gå ut med sanningen – och på så sätt äntligen få ro – har Jere sina egna orsaker att hålla tyst: en vårdnadstvist med socialen som sparringpartner.

Ojämnt och rörigt

Hur sympatiskt som helst – ifall vi bortser från att filmen, en finländsk-svensk samproduktion, berättarmässigt är mer än lovligt ojämn, rörig.

Luckorna i handlingen gör att den i sig finstilta väven av hemligheter och lögner faller platt till marken. Och inte blir det bättre av att filmen är som klippt med häcksax, varpå även kontinuiteten tar stryk.

Sedan hjälper det inte nämnvärt att skådespelarna gör väl ifrån sig, agerar med stigande desperation. Eller att de nordliga vinterlandskapen, ett till synes evigt mörker, bäddar in händelseförloppet i ett skimmer av noir.

Helheten haltar, faller i bitar.

Krister Uggeldahl