Skuld eller ansvar?

Hur hanterar man sina far- och morföräldrars delaktighet i folkmord? undrar Pia Ingström

Jag undrar vad som just nu får det finska förlaget Minerva att ge ut en översättning av den amerikanska juristen Gerald Posners bok från 1991, Hitler's Children: Sons and Daughters of Leaders of the Third Reich Talk About Themselves and Their Fathers, baserad på intervjuer med elva nazistättlingar. Utom att ämnet tycks vara en outsinlig källa till någonting som folk behöver, vill ha eller bara inte kan låta bli. Kanske det bara är så att nazisternas brott och den fascistiska ideologins perversitet är lika aktuella i dag som för 27 år sedan, eller ännu aktuellare, hur mycket jag än önskar att det inte var så.

Det var med alltså med en djup suck jag häromveckan plockade med mig hem Philippe Sands' Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa (orig. East West Street, 2016) ur bokhyllan på redaktionen.

Det visade sig att Sands' bok var utomordentligt givande. Lysande välskriven, engagerande, med författarens egen familjehistoria som en del av en europeisk tragedi och ett folkrättsligt problem – avvägning av begreppen "folkmord" och "brott mot mänskligheten" – konkret och engagerande belyst. (Se Sture Enbergs recension av boken i HBL 12.3.)

Sands träffar två nazistättlingar under sin utforskning av sin släkts öde. Niklas Frank, son till Polens generalguvernör Hans Frank som dömdes till döden i Nürnberg, har klart och understruket tagit avstånd från sin fars gärning, bland annat i boken Der Vater. Niklas Frank bär på sig ett slitet fotografi av sin fars kropp, utsträckt på en tältsäng, livlös och med en namnlapp på bröstet, taget strax efter hängningen. Han visar bilden för Sands och säger: "Varje dag tittar jag på den. För att påminna mig själv, för att försäkra mig om att han är död."

Annorlunda är det med sonen till Galiziens generalguvernör Otto von Wächter, en "vänlig, varm, pratglad" gammal man vid namn Horst von Wächter som värnar om sin fars bibliotek, "Nationalsocialistavdelning" i släkthistorien, i sitt 1600-talsslott utanför Wien. Sommaren 2014 deltar Sands tillsammans med Horst Wächter i en ceremoni som hedrar minnet av de döda i Waffen-SS galiziska division, grundad av pappa Wächter. Horst trivs, eftersom "gamla som unga kom fram och hyllade hans far". Sands undrar om han inte störs av att många av dem bar SS-uniformer med hakkors. "Nej, varför skulle jag det?" svarar Horst, som "vill se det goda i sin far" och "hitta någon positiv aspekt" genom att bygga upp en åtskillnad mellan sin far som person och systemet han var en av ledarna för.

Jag kom att tänka på Ferdinand von Schirach, sonson till den nazistiska krigsförbrytaren, riksungdomsledaren, Gauleiter Baldur von Schirach.

Sonsonen är jurist och författare till kriminalfiktion, och jag intervjuade honom på bokmässan i Göteborg 2011. Han talade om hur han som 14-åring insett vem hans farfar var, och hur det tog honom decennier att reda ut skillnaden mellan begreppen skuld och ansvar.

Ferdinand von Schirachs slutsats blev att han inte bar skuld för sin farfars brott, men hade ett ansvar för vad de skulle innebära för hans liv. Skillnaden är inte glasklar, men kanske något av den kan urskiljas i Horst von Wächters (sentimental minnesvård, förnekelse) och Niklas Franks (ansvar för att se och synliggöra sanningen) respektive förhållningssätt.

En intressant distinktion som kan vara nyttig också när man försöker förstå det som hände i Finland 1918 och den finska fascismen under decennierna därefter.

Pia Ingström Litteraturredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33