Skriv om ångest utan att skriva om ångest

"Skönt att Elie inte har undvikit det naiva utan låtit de enkla känslorna ta plats. Enkelheten öppnar upp för egna tankeströmmar – läsaren fyller i de många blankraderna med sina egna upplevelser, en rehabiliteringsdialog", skriver recensenten. Bild: Niklas Sandström

Sofia Elie skriver bångstyrigt om uppbrott, smärta och fobi för varmt väder, men förvånansvärt lite om ångest.

ROMAN

Sofia Elie

En gång kände jag – en multimodal rehabiliteringsjournal

Förlaget M 2021

Det råder inflation av ångest och psykisk ohälsa i kulturen, nej i litteraturen, i böcker skrivna av debutanter? Av kvinnor? Orkar jag läsa en till bok om en ung kvinna med ångest?

Så tänker jag, innan jag ens öppnat Sofia Elies debutroman, En gång kände jag – en multimodal rehabiliteringsjournal. Det lilla jag läst om den på förhand antyder att det ska handla om ångest, om att bli vuxen, om en 20-nånting ung kvinna som söker sig själv och går till en psykolog för att reda ut allt kaos och sår efter uppbrott. Helt ärligt, det låter väl inte så lockande. Kanske var det Linn Henrichsons omslag som lockade mig, kanske var det titeln. Det där med journalen alltså.

Bild:

Utdragen ur patientjournalen återkommer genom boken och bidrar med struktur, kontext och perspektiv till den övriga, anteckningslika texten. Journalen börjar vid slutet och rör sig baklänges. Var resten av texten börjar och slutar är oklart, allt är ett virrvarr av mer och mindre lösryckta platser och känslor, minnen och litterära referenser. Jaget söker sig själv i gamla älskare, i skrivandet, i författare. Ibland känns det som att få en inblick i något alldeles för privat, som ett internskämt någon försöker förklara, eller en detalj om någon man precis förälskat sig i, som är helt ointressant, nästan störande, för den som inte är förälskad.

Trots röran är texten lätt, luftig, inte bara till formgivningen (blankrader och anteckningslånga meningar), utan även till innehållet. Trots att Elie slänger läsaren fram och tillbaka känns det aldrig kaosartat, snarare ligger ett lugn över den. Bara efter några bladvändningar inser jag: Det här handlar ju inte om ångest. Ingenstans läser jag ordet ångest.

Korta anteckningar om komplexa problem

I journalen läser jag om Atarax, panik, SSRI, smärta, skrämmande diagnoser inom parentes med ett litet frågetecken bredvid. Den absurda kontrasten mellan jagets anteckningar - det filosofiska, lösryckta och abstrakta - och journalens strikta, raka språk. Den strama terminologin, de korthuggna anteckningarna om komplexa problem, en människas hela inre värld nedtecknad på några rader.

Det handlar också om smärta, i relation till sig själv, världen och till andra. Elies sätt att närma sig ångestproblematiken är filosofiskt, varvat med banala, nästan gymnasiala tankar och slutledningar. Skönt att Elie inte har undvikit det naiva utan låtit de enkla känslorna ta plats. Enkelheten öppnar upp för egna tankeströmmar – läsaren fyller i de många blankraderna med sina egna upplevelser, en rehabiliteringsdialog.

På tal om enkelhet: "Jag ville skriva om allt jag hade varit med om och det var mitt största problem, sa en skrivlärare, du måste zooma ut, du måste välja bort och sedan fokusera", kommenterar Elie indirekt sin egen bok. Ett typiskt debutantproblem, att vilja nedteckna allt och få med allt viktigt. Elie gör något bra av det, knappast en bortprioritering, snarare respekt inför textens eget liv och kraften i det enkla. Hon låter texten vara rörig och trassla in sig i sig själv, hon kräver inte struktur eller tvingar fram dramaturgi.

Jag hade några förutfattade meningar, och kanske handlar det mer om en snedvridning i min egen konnotation till "ung kvinna söker sig själv och har ångest"-litteratur än om den här boken. Eller, möjligtvis, ett marknadsföringsproblem. Eller, alternativ tre: att det kom mig för nära.

Hur som helst överraskar Elie och behandlar en ung kvinnas vilsenhet och psykiska ohälsa utan att vältra sig i olika destruktiva tillflykter. Det finns inga kokainstinna ögon och smutsiga toalettbås i den här flykten, däremot ett stråk av sårbarhet genom texten, uppriktighet och allmänmänsklig längtan.

Malin Öhman

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning