Bokrecension: Skriften har gått genom döden

Kölden är värst och under den långa vintern når den ibland under sextio minusgrader. ”Kylan som förvandlade spottet till is i luften letade sig också in i människosjälen", skriver Varlam Sjalamov om sina erfarenheter i det sibirisksa arbetslägret i Kolyma.

Prosa

Varlam Sjalamov

Genom snön

Översättning: Ola Wallin

Ersatz 2018

Genom snön, den första delen i Berättelser från Kolyma, börjar med en bild av vad en författare är. Fast inte vilken författare som helst utan en författare som har vandrat de långa isiga vägarna genom helvetet i Kolyma och efter det måst skapa sig ett nytt språk. Kapitlet med den här bilden heter "Genom snön" och huvudpersonen är en man som är förgångaren vid upptrampadet av en väg genom snön. "En man går i täten, svettas och svär, han orkar knappt röra fötterna framåt och sjunker ideligen ner i den lösa, djupa snön."

De följande raderna återger mannens hårda, närmast ofattbara kamp och vi ser att han är den förste och att han är ensam. "Mannen söker själv ut ett riktmärke i den snövita oändligheten: en klippa, ett högt träd – mannen styr sin kropp genom snön som en rorsman styr skeppet från udde till udde utmed floden."

Efter det går andra män i bredd och trampar upp ett slags väg, ingen får trampa direkt i den förstes spår, då blir det bara gropar. Nästa fas är att vägen används av fler. Och i kapitlets slutrad läser vi: "Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna."

Skriften i boken har gått genom döden, genom kölddöden, genom svältdöden, genom smutsen och förnedringen, de ständigt återkommande övergreppen och den totala vanmakten. Och bokens texter bär alla två "ränder": de ständigt på nytt uppsprickande skörbjuggssåren och spåren efter förfrysningarna – tår och fingrar mister livet, kropparna dör bit för bit och själarna skrumpnar undan.

Splitter ur fångtillvaron

Vart och ett av de ofta mycket korta kapitlen avbildar ett splitter ur fångtillvaron i de nordligaste sovjetiska lägren vid guldgruvorna i Kolyma. Hungrande, frysande, illa klädda män arbetar ofta sexton timmar per dygn i gruvorna. Upp till hälften av de återstående timmarna används till transporter, uppställningar, visiteringar och bestraffningar. Många av de svagare som bara kommer åt sovplatser nära golvet fryser ihjäl under de få sovtimmarna. "Upptill var det varmare, men också där frös håret fast vid kudden under natten."

Kölden och hungern är de stora förstörande krafterna som alla måste försöka värja sig emot. Om någon dör bredvid en på britsen försöker man dölja det åtminstone för en dag för att skrapa åt sig den där extra ransonen som kanske blir skillnaden mellan liv och död. Men kölden är värst och under den långa vintern når den ibland under sextio minusgrader. "Kylan som förvandlade spottet till is i luften letade sig också in i människosjälen." Och då och då skjuts någon ihjäl, ibland efter ett upprop till arkebusering, ibland utan.

Efter kölden och hungern, om vi vänder blicken från ondskefulla människohandlingar, så är kanske lössen den värsta och mest ihållande plågan. Huden är sönderklöst på nästan alla fångarna och sömnen bryts isär av klådan trots den totala utmattningen. Men någon gång finner man på medel mot luspinan, som när man stoppar ner underkläderna under jorden. "Den evigt frusna marken tinade upp så pass under sommaren att man i alla fall kunde gräva ner underkläderna."

Den finns en överklass bland fångarna och det är de kriminella, alltså sådana som befinner sig i lägret på grund av vanliga brott, inte på grund av att de på ett eller annat vis inte passar regimen. De kriminella kallas gärna "folkets vänner" och jag påminns om uttrycket "de socialt närstående" från Solzjenitsyns lägerskildringar. "Folkets vänner" åtnjuter många privilegier eller skaffar sig dem med våld eller list. Andra fångar svälter eller fryser ihjäl som en följd av dessa privilegier.

En sällsam poesi

Gång på gång dyker devisen "Arbete betyder heder, ära, duglighet och tapperhet" upp. Den finns över alla lägeravdelningars portar och varje dag dör människor av detta arbete. Hand i hand med denna devis går begreppet "normen", en favorit i många kommunistiska diktaturer. Normen är ett slags utstuderad aritmetik som handlar om hur mycket arbete i förhållande till hur lite näring och värme som man kan pressa ur en människa utan att hon dör helt. Ofta räknar maktens aritmetiker fel och om och om igen är det någon som betalar med sitt liv.

Sjalamov återkommer ett flertal gånger i texten till att en människa inte kan behålla sin mänsklighet under dessa vidriga villkor, att vänskap inte kan finnas, att ingen kan vilja hjälpa någon annan i denna bottenlösa nöd. Och jag läser i Sergej Lebedevs efterord något om att Sjalamovs "Gulag är dödens rum, inte livets (om än det ringaste) som hos Solzjenitsyn".

Men hur verklig är den här skillnaden mellan de två författarna om man håller sig inne i deras lägerskildringar? Jag undrar och minns liken som användes för att täta barackväggen i Solzjenitsyns Kolyma och jag läser ett par rader hos Sjalamov som lyder så här: "Såväl mina kroppsliga som själsliga krafter visade sig starkare än jag trodde – i denna stora prövning, och jag är stolt över att jag inte sålde någon, inte skickade någon till döden, till förlängt straff, att jag aldrig skrev en angivelse mot någon." På några ställen i texterna här sipprar lite ljus fram, även om han som skrev dem aldrig återhämtar sig efter lägeråren.

Ur Sjalamovs berättelser flödar en sällsam poesi och han nämner företeelserna vid deras sanna namn och pulsen eller rytmen är i takt med det han säger. Han talar om döendet med döendets röst: "Det var underbart att inte behöva skynda, att han kunde tänka långsamt. Och utan brådska tänkte han på den storslagna enformigheten hos rörelserna i dödens närhet, på det som läkarna hade förstått och beskrivit före konstnärerna och poeterna." Och: "Livet gick in och ut ur honom, och han var döende." Som i ett slags omkväde återkommer han varv efter varv mitt i den djupaste misär till den karga nordliga naturen och då särskilt till den lilla magra dvärgtallen, som känner både vinterns och sommaren ankomst långt före alla andra. Den lägger sig inför vintern och reser sig inför sommaren och den är en profet. "Nej, den är inte bara en väderprofet. Dvärgtallen är hoppets träd, det enda vintergröna trädet i Yttersta Norden."

Och Sjalamovs ord är starkare än han själv.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33