Skrattretande och skrämmande

Handskhuvud. Annette Messager intresserar sig för mänskokroppen och dess olika delar. Verket från 1999 består av handskar och färgpennor. Bild: Collection AM et M Robelin. © Marianne Goodmann, Copyright Adagp, Paris2016

I vårens utställning på Grand Palais uppmanas man sluta tänka, kasta sig fritt in i associationernas virvlar, och kanske meditera. Här finns inget speciellt tema, ingen kronologi, bara fria förbindelser mellan former och idéer ur vitt skilda tider och kulturer.

Carambolages

Grand Palais, Paris. Till 4.7.2016

– Carambolages, med ett namn hämtat från biljardspelet, krockar med flera kulor, vill vara en lekfull utställning för alla, säger utställningskommissarien Jean-Hubert Martin.

Han är en vän av och expert på utomeuropeisk (och rysk) konst, surrealism, dadaism och genre- och logiköverskridande konst. På den nya utställningen samsas antika kultföremål med både klassiska och moderna, västerländska, afrikanska och orientaliska målningar och föremål.

– Försök inte tänka och förstå, ta det som en rolig lek, säger Martin.

Han uppmanar oss att gå vidare längs den brokiga samlingen där mesopotamiska antikviteter samsas med Boucher, Giacometti och Rembrandt, "kopior" (av Annette Messager) av Hitlers, Churchills och Eisenhowers "vackra landskap", eller Man Ray och Courbet.

– Det här är en utställning som ser på konsthistorien som konstnärer gör det. De tar sin inspiration var som helst, inte som konsthistoriker som vill sätta in varje verk i sina egna tider och rum, säger Martin.

Ett verk kan vara formellt betydelsefullt, men det kan också få sin betydelse av sammanhanget och minnena kring det, som för Ingres och Picasso. Många konstnärer höll sig med samlingar av brokiga prylar och tillbehör som tillsammans blir betydelsefulla, som André Breton, surrealist och anarkist. I Carambolages blandas komiskt, innerligt och tragiskt.

Heligt och oförklarligt

Riktiga konstverk är mångtydiga, så inte minst Idol med ögon från Mesopotamien, tretusentalet f.Kr. Det är den avgörande tiden då de första städerna byggdes, metallerna och skriften upptäcktes. Tolkningarna kring idolen är många: kanske kultföremål, kanske ögonsymbol. Ett mysterium. Konstverken i grannskapet på utställningen kan vara renässansmålningar eller moderna skapelser, men med ögon som gemensam nämnare. Ibland är det föremålets form som avgör. Sida vid sida visas å ena sidan tusenåriga trådsmala gudabilder eller människofigurer och å den andra Giacomettis långa katt.

Det heliga och det oförklarliga finns i många versioner. Kristus som uppenbarar sig efter döden kanske man ser i Den heliga familjen vid Verona från 1581. Själva målningen är ett slags trompe-l'oeil, som om målarduken rullades ned från målningens övre del där den heliga familjen skymtar men sedan är delvis skymd av ett kvällslandskap vid Verona.

Spridda upplysningar

Plötsligt hamnar man vid samtidskonstnären Annette Messager och hennes Handskhuvud. Här besannas Jean Dubuffets principer: "Konsten måste alltid vara lite skrattretande och lite skrämmande." Den väldiga dödskalle man skymtar på avstånd visar sig vara gjord av tyghandskar och försedd med klor av färgpennor. Visst är vår livslina skör, men ofta tragikomisk.

Carambolages tar avstånd från traditionella utställningskoncept. Här vandrar man fritt och får först i efterskott, ungefär mellan vart tionde verk, upplysningar på en dataskärm om vad man sett. Poängen är ju vilken upplevelse man själv har, inte vad något är eller föreställer. En utställning att antingen älska eller rynka pannan åt. För mig var den mycket inspirerande. Men försök inte förstå!

Info och reservationer: www.grandpalais.fr

Gunn Gestrin Frilansjournalist som är specialiserad på Frankrike

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning