Skräckens dag

Bild: Steffen Ørsted

9/11 är en av dessa händelser som är så starka att många förknippar dem med en personlig upplevelse av ort och tid: Var var du denna ödesdigra tisdag, vad kände du när du fick höra nyheten och såg de hemska bilderna på tv?

Själv befann jag mig på mitt kontor i Danmark när jag hörde någon ropa att New York hade blivit attackerat. Alla kolleger samlades i tv-rummet där nyhetskanalerna visade ofattbara scener med flygplan som flög in i skyskrapor och de brinnande Twin Towers som störtade samman i rök och damm. Vi stod tysta och handfallna, det som höll på att hända var för stort för ord.

Det blev jag som bröt tystnaden. "Min dotter är där just nu", sade jag. Hon studerade då vid Fashion Institute of Technology på Manhattan, bara några kilometer från händelsernas centrum. Jag och min fru tillbringade resten av dagen med att försöka nå henne. Det var omöjligt att ringa till New York, nätverken låg nere. Först sent på kvällen fick vi ett kort SMS där hon skrev att "det har varit några plane crashes här" men att hon var ok.

9/11 intar med andra ord en prominent plats i vår privata familjehistoria. Men medan den episoden slutade lyckligt, ledde 9/11 till oändligt lidande och sorg för tusentals andra familjer. Jag tänker på de amerikaner som varje år samlas i New York för att närvara vid en ceremoni där namnen på alla 2 977 offren för terrorattackerna läses upp. Och jag tänker på alla de oräknade offer för det tjugoåriga krig som 9/11 gav upphov till.

Den 11 september 2001 blev ett märkesdatum i vår samtidshistoria, men inte så som terroristerna hade tänkt sig. De ville att det skulle bli den tändande gnistan för en konflikt mellan religioner som till slut skulle leda till det västerländska sekulära konsumtionssamhällets upplösning och fall. I stället blev det inledningen till ett meningslöst och destruktivt krig i Centralasien som för två veckor sedan avslutades med de amerikanska truppernas och deras allierades reträtt från Afghanistan.

Även om jag hade tidigare erfarenhet av krigsområden som Bosnien och Sydsudan, var Kabul något enastående.

Jag bodde och arbetade i Afghanistan i två år, 2014–2016. Även om jag hade tidigare erfarenhet av krigsområden som Bosnien och Sydsudan, var detta något enastående. Kabul liknade inte någon annan stad jag sett. Gatorna präglades av fula, flera meter höga betongmurar som omgav offentliga byggnader och bostadshus. En lokal kollega sade till mig att Kabul hade förstörts, inte bara av kriget, utan stadsbilden var förändrad till oigenkännlighet. Det var inte mera hans barndoms stad.

Varje vecka skakade fönsterrutorna av att en bomb exploderade någonstans i omgivningen och en gång på vägen till jobbet sprängdes en bomb på ett ställe som vi hade kört förbi 30 sekunder tidigare. När de flesta av oss var på julledighet i våra hemländer förstördes vårt bostadshus av en bilbomb, en lastbil full med trotyl som körde in i skyddsmuren. Den höll, men muren till granntomten rasade och ett tiotal bostadsbaracker blåstes ut. Vår granne var en amerikansk militärbas, Camp Sullivan, och ett okänt antal amerikanska kontraktsarbetare dog i den attacken.

Måns Nyberg är HBL:s krönikör i Wien. Bild: STEFANIE J.STEINDL

Jag vill betona att mina personliga upplevelser av våldet och farorna i Afghanistan inte på något sätt kan jämföras med afghanernas lidande. Flera av mina kolleger hade förlorat familjemedlemmar i kriget. En av dem hade sett sin far skjutas inför ögonen på sin familj. I 20 år terroriserades särskilt stadsbefolkningen av urskillningslösa bombattacker på gator och torg, mot sjukhus och skolor. Inte heller amerikanska flygangrepp och drönarattacker skonade alltid civilbefolkningen. Så kallat collateral damage som det direkta flygangreppet på Läkare utan gränsers sjukhus i Kunduz var inget ovanligt.

Kriget som skulle göra slut på världsterrorismen slukade miljarder och åter miljarder dollar till ingen nytta och slutade med ett svidande nederlag. USA och Nato var bara de sista av många aktörer som slagit pannorna blodiga mot bergväggarna i Hindukush. "Vad erfarenheten och historien lär oss är detta, att folk och regeringar aldrig har lärt sig något av historien, eller handlat efter de läxor som de hade kunnat dra från den." – Hegel, Vorlesungen über die Philosophie der Weltgeschichte (1832)

Måns Nyberg Frilansjournalist, bosatt i Wien.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning