Skörheten som förenar oss

Skört och vackert. Sanna Kekäläinens och Maija Karhunens fysik är olika, men förhållandet mellan dem är synnerligen ömt.Bild: Lilja Lehmuskallio

Deras duett är skör, vacker, öm, erotisk. Genom hela verket löper den sexuella tematiken på ett naturligt sätt, skriver Sonja Mäkelä.

DANS

K & C Kekäläinen & Company

Hafed – kollaasi eroista ja hauraudesta. Manus, regi, koncept: Sanna Kekäläinen. Ljus: Anniina Veijalainen. På scenen: Jonna Eiskonen, Maija Karhunen, Andrius Katinas, Sanna Kekäläinen, Janne Saarakkala, Satu Rekola.

Sanna Kekäläinens verk Hafed är ett "kollage om skillnader och skörhet" och enligt upphovsmannen ett försök att representera hennes långvariga vän Hafeds fysiska verklighet.

Hafed är född i Algeriet och lever som papperslös i Paris. Medan Kekäläinen arbetade med verket konstaterade hon att det är omöjligt att göra en representation av Hafeds liv, för den verklighet han lever i är så annorlunda och består av sinsemellan så motstridiga element att det inte går att fånga. Därför är föreställningen ett kollage om det som skiljer människor åt och om den skörhet som förenar oss.

I början av arbetsprocessen ställde Kekäläinen två frågor till arbetsgruppen, och de är också närvarande under föreställningen. Frågorna är: Vem är jag och var? samt Hur upplever jag min kropp och min sexualitet?

Föreställningen i den kala vita, starkt upplysta salen på Kabelfabrikens fjärde våning inleds med Kekäläinens solo. Hon är naken, hennes blick inåtvänd, frågande. Hon rör sin kropp ryckigt och förflyttar sig endast sittande eller gående på knä. Hon omfamnar en hög svarta kuddar som hon förflyttar från den ena sidan av rummet till den andra. De kunde lika gärna vara stenar; det är ansträngt, hon grimaserar, vi hör hennes andetag i det tysta rummet. Snart klär hon sin i en blå arbetsoverall. Hon har en mikrofon i handen men säger inte i ett ord i den: en representation av de papperslösas bristande möjlighet att göra sin röst hörd i samhället.

Fyrtiofem minuter senare kommer Maija Karhunen in i rummet, och Kekäläinen och hon omfamnar varandra. Deras kroppar är väldigt olika – Karhunens fysiska verklighet skiljer sig markant från majoritetens, och vi är inte vana vid att se kroppar som hennes på scen. Kekäläinens och Karhunens duett är skör, vacker, öm, erotisk. Genom hela verket löper den sexuella tematiken på ett självklart, naturligt sätt.

Karhunens solo är naken på fler än ett sätt. Hon blottar sig fullständigt och det är berörande, nästan för skört för att våga se på. Först döljer hon sitt ansikte bakom sitt hår, som om hon skämdes. Men hon övervinner skammen, drar håret åt sidan och rör sig i ett långsamt, eftertänksamt tempo över golvet innan hon lägger sig på madrassen och iakttar resten av föreställningen.

Andrius Katinas och Janne Saarakkala äntrar rummet. Katinas talar ett språk jag inte förstår, Saarakkala ser lugnt, lite roat på honom. Senare har Jonna Eiskonen och Satu Rekola en kort passionerad duett. Någon dammsuger oavbrutet.

Jag undrar över Hafed. Vem är han, om hans verklighet representeras så här? Kollaget lämnar mycket av tolkningen på tittarens ansvar, och speciellt den sista delen av föreställningen förblir för undertecknad suddig i sin betydelse. Kollaget är ändå en vacker iscensättning av den skörhet som förenar oss och de fysiska olikheter som skiljer oss åt. Föreställningen väcker frågor och den andäktiga stämningen dröjer kvar länge efteråt. Sanna Kekäläinen skakar om.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08