Skönt klingande plock ur storfurstendömets musikarv

Helsingfors kammarkör presenterar flera fina körskatter från storfurstendömet Finland. Bild: Markku Pihlaja

Helsingfors kammarkör har samlat både förgängliga och oförgängliga pärlor på skivan med musik från storfurstendömet Finland.

Körmusik

Helsingfors kammarkör

Kevät kerran on koittava. Körrariteter från storfurstendömet Finland. Dirigent Nils Schweckendiek. (Bis)

Musiklivet blomstrade upp i 1800-talets Finland. Grunden lades småningom för de stora musikinstitutionerna – operan, symfoniorkestrarna, musikutbildningen – men framför allt var det här en gyllene tid för körsången.

Helsingfors kammarkörs nya skiva innehåller körkompositioner som uppstått mellan åren 1809 och 1917, i det ryska storfurstendömet Finland. Med finns inte färre än 21 tonsättare från Bernhard Henrik Crusell (1775–1838) till Heikki Klemetti (1876–1953).

Några av tonsättarna var yrkesmusiker medan andra var självlärda. I båda fallen var det nödvändigt att ha många järn i elden och gärna ett ordinarie jobb som lärare, kyrkomusiker eller tjänsteman.

Sakari Ylivuoris sakkunniga omslagstext belyser dessa initiativrika individernas strävanden och den livliga körverksamheten i storfurstendömet.

Det här är överlag en period i den finska musikhistorien där mycket ännu är outforskat. Vad repertoaren beträffar har mycket fallit i glömska, med undantag för sådana favoriter som Fredrik August Ehrströms (1801–1850) Svanen (Runeberg). Här fyller skivan en viktig funktion.

Med tanke på omständigheterna är det förståeligt att en del av kompositionerna är behagliga alster som inte lämnar något bestående intryck. Dock är också pärlorna många, till exempel Fredrik Pacius (1810–1891) gedigna Vårmorgonen (Runeberg) och Pekka Juhani Hannikainens (1854–1924) stämningsfulla Punkaharjun laulajatyttö (A. Oksanen).

Erkki Melartins (1875–1937) omfattande Darthulan hautauslaulu samt Ludvig Kiljanders (1851–1911) Hiljaa! är också fina, även om texterna saknar skärpa. Kiljanders textförfattare är anonym, medan Melartin använder Yrjö Veijolas finska översättning av dikten som Runeberg skrev utgående från James Macphersons Ossians sånger.

De tämligen okomplicerade kompositionerna torde utgöra ett välkommet tillskott i amatörkörernas repertoar. Dirigenten Nils Schweckendiek och den professionella Helsingfors kammarkör, som här består av 16 sångare, gör ett klanderfritt jobb. Stämmorna är enhetliga och harmonierna klingar utomordentligt vackert.

Uttalet är också genomgående finslipat. Med undantag för Henrik Borenius (1840–1909) Laulajaparille, där den svenska texten av Topelius är försvunnen, sjungs allt på originalspråk (finska, svenska, tyska och latin).

Samlingen av kompositioner är rätt brokig men en röd tråd är våren både som tiden för återfödelse och, mot slutet av perioden, som en politisk metafor. Skivans titel kommer från Severi Nuormaas text i Oskar Merikantos (1868–1924) Itätuulessa, en patosfylld protestsång från 1906.

Anna Pulkkis

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning