Skönt, hemskt och allt salt

Pia Ingström har sett Ulrika Bengts dramaserie Lola uppochner, i beundran för manus, regi och underbara flickor.

Lola uppochner sänds i Yle Fem onsdagar kl. 21.00. Alla avsnitten publiceras på Arenan på nyårsdagen.

Bitvis är Yle Fems stora seriesatsning Lola uppochner helt betagande. Här finns scener som går rakt in i mig och dröjer kvar som en del av min sinnesstämning. Sorg, förfäran, ömhet, munterhet.

Monika Fagerholms romaner innehåller alltid starka visuellt suggestiva element, miljöer och känslor med potential för film (eller varför inte opera). Men de här aspekterna är invävda i massor av det som inte är visuellt över huvud taget utan uttryckligen skriven text, det egenartade fagerholmska språket. För att det ska bli film på riktigt måste någon som är mycket skicklig och mycket klok bena ut det ena ur det andra, och sen överföra det viktiga till ett annat medium så att känslan, karaktärerna och lekens magi följer med på tallriken.

Detta är precis vad manusförfattarna Ulrika Bengts och Annina Enckell har lyckats med. Och det är ingen liten bragd med tanke på hur romanen Lola uppochner (2012) såg ut; en överdådigt språkligt pyntad, spretig och rörig historia där thrillerintrigen kommer bort i trasslet men stämningen är stark.

Klockren dialog

Bengts & Enckell har resolut byggt upp en otvetydig kronologi, rensat bort en massa bipersoner och skrivit om dialogen från Fagerholms särpräglade nästan liturgiska idiom till ledigt finlandssvenskt vardagsspråk. Få kan som Enckell få repliker att sitta klockrent (hon är bra på radiodramatik), och här klingar det diskret men övertygande av hennes hantverksskicklighet.

En sak som är så bra med Lola uppochner är att Bengts & Enckell på djupet förstått vad texten tematiskt handlar om. Den lilla staden Flatnäs är scenen för företeelser som skaver mot varandra med explosionsrisk som följd. Klass och karaktär, ambition och begåvning, beslutsamhet och besatthet, behagsjuka och behag, kärlekshunger och sexuell dragningskraft till exempel. Eller ålder och existentiell mänsklighet.

En annan egenskap som serien märkvärdigt bra lyckas förvalta är Fagerholms förmåga att skapa fiktiva världar som är både realistiska och mytologiska på samma gång. White trash som svarta riddare eller bärare av översinnlig grace, präktig medelklass som moraliska zombies, allt fullkomligt trovärdigt, psykologiskt och vilt estetiserande.

Bärs upp av flickor

Det här är en berättelse om att vara ung, med fina unga skådespelare – men ingalunda en ungdomsserie. Snarare handlar den om ungdomstidens sublima fasa och skönhet, och det är hemskt att se när det är som bäst, över åldersgränser. För ganska många människor är ungdomstiden en plats i själen som de besöker med blandade känslor. Hemskheten kulminerar här i två mord, och eftersom alla som tittar inte har läst boken så får det vara osagt vilka som dör.

Hela dramat bärs upp av underbara flickor – unga skådespelare/amatörer i känslig personregi.

Lilja Marron (bokens Jana Marton, spelad av Caisa Calin) är yngst och räddast, men hittar sin vilja.

Anna Svanbäck (Julia Hellén) vill mest bara vara snäll, eller åtminstone inte elakare eller mera depraverad än stundens yrsel inbjuder till.

Anita Bäck (Li Krook) är muskelsjuk och rasande, och utövar makt över barngänget Skelettfåglarna genom psykologisk fjärrstyrning.

Minnie Backlund (Vivi Lindberg) är familjeflickan med den lilla rösten, de banala replikerna, det nollställt näpna ansiktsuttrycket och den vassaste viljan.

Och infattad bland dessa lyser Ca Bäck (Mimosa Willamo) som olyckligt barn, drottning, krigare och slampa. Kanske också konstnär till slut. (Och tydligare och mera lyskraftig här än i romanen, tack vara Willamos utstrålning.)

Minderårig med gubbe

Den mest betydande äldre rollen innehas av Carl-Kristian Rundman, som kommunalpampen Birger Stenqvist, den minderåriga och klassmässigt ytterst utsatta Cas gubbälskare. Deras förhållande är – också detta i sant fagerholmsk anda – komplext och gripande i stället för schematisk.

Rollbesättningen är genomgående gjord med omsorg, med många små fina detaljer – den världsberömda Juliettebelönade dokumentärfilmaren Ted Tallqvists (Anders Larsson surare än ni någonsin sett honom) hängande underläpp, för att nämna en.

Serien – sex delar, sex timmar – är naturligtvis inte lika intensiv varje minut. Till serieformatets dramatiska särart hör att ibland tillåta sig att bara gå på i dramaturgisk lagomvändningsekonomi, så också här. På lite oklara grunder upplevde jag avsnitt två och tre som de allra bästa (trean kulminerar i mord nummer ett). Men efter dem måste man ändå få det hela uppknutet, varva ner lite, fingra på de ömma punkterna och slicka i sig allt salt. Och, allra viktigast, se varje minut av Ca Bäck/Mimosa Willamo som bjuds.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00