Skönhetstävling kring jaktplan: imagen kan avgöra

Gripen-plan vid den ungerska försvarsmaktens uppvisning i augusti, Bild: AFP / Lehtikuva / Attila Kisbenedek

Den politiska charmoffensiven ångar på för fullt, och det kryllar av lobbyister och konsulter i kulisserna då Finland står inför sin dyraste upphandling någonsin: en uppdatering av jaktplansflottan.

I recessionens djup år 1992 beslöt Esko Ahos borgerliga regering att köpa 64 stycken amerikanska F/A-18 Hornet för 18 miljarder mark. Det sved i skinnet på skattebetalarna, men det priset var regeringen beredd att betala eftersom man samtidigt skickade en tydlig politisk signal till omvärlden, i synnerhet till grannen i öst.

Tiden nalkas nu då planen har levt ut sin tekniska livslängd. Den uppskattade prislappen för att ersätta Hornet är 7–10 miljarder euro, plus en ännu större summa för underhåll och service. Planen ska trots allt trygga Finlands försvarsförmåga under cirka 30 år.

Inom regeringen lär det luta åt svenska Saab Gripen, om man ska tro en anonym källa som uttalar sig i dagens Kauppalehti. Nordiskt samarbete och ett billigare pris än konkurrenterna kan visserligen väga till Saabs fördel då politikerna ska fatta ett beslut år 2021.

I samma tävling deltar amerikanska Boeing F/A-18, europeiska Eurofighter, franska Dassault Rafale och amerikanska Lockheed Martin F-35.

I juni upplevde plantypen Gripen E ett bakslag i Schweiz, dit Saab hoppas sälja upp till 40 exemplar, och chanserna att ta hem en schweizisk order minskade.

Försvarsindustri handlar bara delvis om teknik och pengar. Nog sneglar politiker i alla länder på försvarslösningar hos grannländerna och överväger system som fungerar bra ihop. Men liksom all övrig marknadsföring så ska man aldrig underskatta abstrakta imagefrågor, alltså känslor och visioner.

Inom försvaret brukar man tala om "helhetslösningar" för varje enskilt land. Där står så mycket mer på spel än enskilda produkter och plantyper – eller procent och miljarder för den delen. För att kamma hem en order räcker det ingalunda att erbjuda en tekniskt sett förträfflig produkt till rimligt pris, eftersom politiska dimensioner spelar in. Politikerna måste trots allt tillfredsställa slutanvändarna (försvaret) och inköparna (skattebetalarna) samtidigt. Tillägg sedan inrikes- och utrikespolitiska dimensioner, skaka om, och cocktailen är klar.

Vi ska minnas att år 2016 sålde finska staten 49,9 procent av försvarskoncernen Patria till norska Kongsberg Defence & Aerospace för 283,5 miljoner euro. Norrmännen var bekanta sen förut via den samägda ammunitionstillverkaren Nammo.

Kom sen också ihåg att Norge beställde 52 stycken Lockheed Martin F-35 för 7,6 miljarder euro, plus beräknade livstidskostnader på 28,6 miljarder euro (utslagna på cirka 30 år).

Ifall Finland (teoretiskt) köper samma plantyp till samma pris så går notan lös på 9,35 miljarder euro, medan livstidskostnaderna lätt kan överskrida 35 miljarder. Vore det då inte motiverat för Patria och Kongsberg att koncentrera underhållet till en enda plantyp?

Just därför utgör så kallade synergieffekter en central del av marknadsföringen hos alla fem försäljare som är med om upphandlingen. Och även om försvarsupphandlingsbudgetar har en tendens att spricka så kan politiker alltid i efterhand förklara att det gäller att köpa fred till varje pris. Notera slutligen att försvarsmaktens experter bereder frågan, och det vore radikalt ifall politikerna – som fattar det slutgiltiga köpbeslutet – går emot de sakkunniga.

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning