Skolan som ingenting gör borde kanske fundera om och fundera rätt

Bild: Mostphotos

Om ett barn utsätts för mobbning i skolan och fortsättningsvis utsätts för mobbning har skolan inte gjort tillräckligt.

Jag har den största respekt för lärare och det arbete de flesta, förhoppningsvis, utför.

Den utsatthet lärare av i dag skall tackla är, som Michaela Lindholm i sin insändare (HBL 2.10) beskriver, mycket stor, ibland nästan övermäktigt stor. Hatten av för detta. Hatten av för dem som lyckas balansera mellan elever, tid, föräldrar och läroplanen. Hatten av för dem som lyckas jonglera prov, möten, planering, föräldrasamtal, utsatthet och allt annat de skall lyckas hålla tumlande runt i luften samtidigt.

Det finns dock ett aber, ett stort sådant. Det jag syftar på är att Lindholm avslöjar för mycket i sin insändare, och det är vanskligt. Hon skriver om tystnadsplikten. Hon skriver om föräldrarnas frustration. Hon skriver om yttrandefrihet och hon skriver i synnerhet en rad som utgör själva kärnan i insändaren: "Och skolan som ingenting gör står och ser på utan att kunna göra någonting."

Det är sorgligt att det med allra största sannolikhet är just så vårdnadshavarna känner, att de står och tittar på och ingenting kan göra. Ingenting, förutom att använda sig av yttrandefriheten och låta den frustration de känner bli hörd när andra öron stängs. När deras barn kommer hem, ännu en dag, och berättar hur de inte får leka, hur deras kropp, hudfärg, kläder, språk avgör huruvida de, kanske i dag, fick vara med kompisarna under rasten eller inte. Hur de öppnar sin telefon och ser ett kort meddelande på en app blinka till för en liten stund för att sedan försvinna för alltid. Ett meddelande där det står "Varför dör du inte?". Som stumt borrar sig in i betraktarens själ. Sedan är det borta. Och kanske det är just där som vårdnadshavarna delar med sig av sin frustration på sociala medier. För det gör ont att se sitt barn lida, gråta och kasta upp av rädsla över vad som skall ske denna nya dag.

Varje dag. Varje månad. Varje år.

När Lindholm så måleriskt stickar in sig i en verbal offerkofta av självömkan tycks hon samtidigt glömma att för varje avig och rät maska finns det ett barn som inte får det stöd som varje utsatt barn skall få. Som de vuxna inom skola, enligt lag, måste ombesörja. Detta är inte en diskussion, detta är ett faktum. Om ett barn utsätts för mobbning i skolan och fortsättningsvis utsätts för mobbning har skolan inte gjort tillräckligt.

Jag som föreläst om mobbningens konsekvenser för samhället och om mobbningsförebyggande verksamhet kan intyga att det ännu inte görs tillräckligt för att skydda barn från att bli kränkta. Tvärtom ökar detta varje år. Jag minns i synnerhet en skola som jag, i mitt arbete, blivit varse om. I just den skolan fanns det flera utsatta elever. Jag minns föräldrarnas frustration när de påvisat problemen under en längre tid och fått till svar att "Barn är sådana i den åldern", "kanske det är hens eget fel, hen borde försöka mer" eller "Vi har gjort vårt, nu blickar vi framåt."

När jag ringde upp vederbörande skola och erbjöd gratis föreläsning om mobbing, dess konsekvenser och hur man kan arbeta mot det, fick jag av rektorn till svar "Jag förstår inte varför du ringer, vi har ingen mobbning i vår skola. Den som sagt det ljuger. Jag återkommer om vi skulle upptäcka något".

En sak som Lindholm borde ha tänkt på innan hon skrev, i vad som verkar ha varit en mycket ogenomtänkt affekt, är tystnadsplikten. Ponera att det hon beskriver faktiskt hänt. Ponera att detta handlar om ett fall som, genom insändaren, kan få föräldrar, elever, anhöriga och lärare att förstå vem och vilka detta handlar om. Då har Lindholm brutit mot den, tack och lov oantastliga, tystnadsplikten. Detta får absolut inte ske. Då blir det mycket problematiskt.

Mitt förslag är att Lindholm läser sin insändare en gång till och efter det går tillbaka till den skola hon representerar och ser på eleverna och föräldrarna med nya ögon. Kanske också i framtiden undviker att skriva nedvärderande om något så delikat som föräldrars vånda över hur deras barn utsätts för mobbning.

Larrie Griffis föreläsare i jämställdhet, genuspedagogik och antimobbning, Helsingfors

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning