Skolan gör ingenting för att förhindra mobbning

Bild: Wilfred Hildonen

Barnen har oss vuxna som stora förebilder och skolan, som ingenting gör, kan inte klara av hela baletten ensam. Föräldrarna och hemmen bär ansvaret i allra största grad.

Mobbning och elevers illabefinnande är en ständigt återkommande diskussion i medierna. Elever mobbas, mår dåligt och blir utsatta för trakasserier av olika slag i större utsträckning än förr. Varför? Vi alla är ense om att det inte får ske. Inte ett enda barn skall behöva utsättas för mobbning. Ett barn får inte uteslutas ur gemenskapen. Alla skall kunna känna sig trygga i skolan och på fritiden.

Visst! Och skolan skall se till att det förverkligas!

I skolan, som ingenting gör, ser vardagen väldigt brokig ut. I skolan går barn från familjer med olika värderingar från olika kulturer och med olika utgångspunkter. I skolan, som ingenting gör, finns det barn som är utagerande, barn som behöver stöd i sina kompisrelationer, barn som är känsliga, barn som mår bra och barn som inte mår så bra. Precis som i hela vårt samhälle i dag.

En vanlig dag kan börja med en konflikt som reds upp av en eller flera lärare i skolan, som ingenting gör. Skolkuratorn träffar ett barn som har det jobbigt hemma för tillfället och har bett om att få tala med någon vuxen. Läraren kramar om ett barn som känner sig ängsligt och som kommer fram för att få stöd under dagen. Elever utesluts ur gemenskapen och mobbas också i skolan, som ingenting gör. Läraren vidtar åtgärder, diskuterar med elever, gör klart att sådant inte får ske, kontaktar föräldrar till de inblandade, diskuterar, bollar och förmedlar och tar in elevvårdspersonal som stöd i arbetet. Ibland lyckas man bättre, ibland sämre, men man ger inte upp. Dags att undervisa några timmar i skolan som ingenting gör.

Läraren har tystnadsplikt i elevärenden och talar naturligtvis inte om ett enskilt barn med andra barns föräldrar som ringer och undrar. Läraren svarar, dokumenterar samtal, ringer kanske upp andra föräldrar, reder ut, tröstar och lyssnar för att sedan planera sin undervisning och rätta proven i skolan, som ingenting gör.

I skolan, som ingenting gör, blir barnen bjudna på varandras kalas. Inbjudningarna till kalasen har skolan inget att göra med och man vill inte att dessa inbjudningar skall delas ut i skolan. Alla barn blir inte inbjudna. Någon eller några blir lämnade utanför. Lärarna i skolan, som ingenting gör, uppmanar alla föräldrar och familjen att antingen bjuda in alla, eller ingen. Läraren ser situationer där barn i klassen blir lämnade utanför. Läraren lyssnar, diskuterar och medlar. Läraren skriver ett meddelande till föräldrarna och uppmanar dem att med sitt goda exempel visa för barnen hur man gör. Inkludera, inte exkludera.

I skolan, som ingenting gör, tar man in extern hjälp och specialister från olika organisationer som kommer in i klassen och jobbar kring teman som stödjer socialt umgänge och medmänsklighet och gruppsammanhållning. Allt detta görs för att stödja sammanhållningen i klassen och för att alla skall kunna må bra och utvecklas och ha resurser att lära sig nytt i skolan. Läraren tar upp teman kring nätetikett, vad man kan skriva på nätet och vad man inte kan skriva. Eleverna jobbar kring teman som mobbning på nätet och om hur man agerar ute på nätet.

Under tiden som allt det här görs, i skolan som ingenting gör, pågår de vuxnas diskussioner på nätet i olika medier. Där diskuterar man, som det i dagens samhälle tycks vara, om hur dåligt skolan skött hur ens barn mår, att man i skolan inte tar tag i problem och att läraren inte bryr sig. Man skriver inlägg och kommenterar och spyr ut sitt illamående mot skolan, som ingenting gör! Allt är tillåtet att kommenteras i ett land med uttrycksfrihet. Man får hacka ned, skriva osakliga kommentarer, gå med och hetsa, trycka på arga emojier och varva det med hjärtan och tröstande fraser som uppmuntrar dem som har det dåligt i skolan, som ingenting gör, och som slår ner i stället för att bygga upp. Man kritiserar vilt lärare och systemet. Allt tycks plötsligt vara tillåtet. Och skolan, som ingenting gör, står tyst och ser på utan att kunna göra något …

Skolan gör ingenting!

Vi borde kanske alla ta en funderare. Vårt agerande och våra attityder återspeglas hos barnen. Det vi gör och säger får vi serverat av våra barn. Barnen har oss vuxna som stora förebilder och skolan, som ingenting gör, kan inte klara av hela baletten ensam. Föräldrarna och hemmen bär ansvaret i allra största grad.

I skolan som ingenting gör sitter läraren och funderar på hur nästa dag skall förlöpa och hur stödja, uppmuntra och göra för att följande dag skall vara en trygg och lärorik dag för alla.

Michaela Lindholm lärare, Sundberg

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning