Skogsskötsel är entydigt nationell kompetens, men både klimatpolitik och biodiversitet är globala frågor, som ger EU kompetens att handla

"Skogsskötsel är entydigt nationell kompetens, men både klimatpolitik och biodiversitet är globala frågor, som därmed ger unionen kompetens att handla."

För tillfället finns det en i det närmaste outsinlig lust att debattera europeisk och finsk skogspolitik. Och det går inte riktigt att ta fel: diskussionen är alldeles utomordentligt emotionell – också när den på ytan försöker framstå som sakligheten själv.

På finska finns det ett vackert uttryck om att gröten och vällingen har blandats samman. Låt oss alltså göra ett litet försök att hålla isär begrepp, gröt och välling.

En av beskyllningarna, när den slutliga versionen av kommissionens skogsstrategi kom ut, var att både skogsindustrin och diverse politiker (bland dem jag) hade lobbat effektivt för att vända kommissionen. Jag tror att den beskyllningen är lite självförhärligande och allvarligt missinformerad. Den antyder att kommissionen egentligen borde ha gjort någonting annat. Beskyllningen har kommit direkt från Miljöministeriet, men också från journalister som har trott sig veta vad kommissionen egentligen borde ha gjort.

Den enkla sanningen är ganska annorlunda. När jag den 7 juli träffade kommissionär Virginijus Sinkevičius hade kommissionens tjänstemän redan skrivit det nya utkastet och Sinkevičius hade välsignat texten. Under vår alldeles vänskapliga diskussion sade han sig på personliga grunder tycka illa om kalhyggen, men att han inte kan förbjuda dem.

Här hade kommissionen inte egentligen gjort någonting annat än följt maktfördelningen mellan frågor som är medlemsländernas kompetens och det som kan vara unionens. Punkt och slut.

Så varför blev en del politiker så upprörda? Det finns ingen annan förklaring än att de hade räknat med att kommissionen skulle gå längre än vad fördraget egentligen skulle tillåta. Förhoppningen var kanske inte alldeles tagen ur luften. Det har hänt tidigare att kommissionen har försökt låta fördraget krypa utanför ramarna.

Men i bakgrunden fanns det också en annan orsak. Skogsskötsel är entydigt nationell kompetens, men både klimatpolitik och biodiversitet är globala frågor, som därmed ger unionen kompetens att handla. Just därför godkände vi den europeiska klimatlagen och skapade därmed det bindande legala ramverket för sommarens klimatpaket. I det sammanhanget är det kanske värt att notera parlamentets gröna grupp huvudsakligen röstade mot det bindande ramverket. En eloge förtjänar Heidi Hautala för att ha fronderat med grupplinjen. Det visar både civilkurage och förstånd.

Men, kompetensen i fråga om biodiversitet är samtidigt en mera komplicerad fråga. Regelverket säger: när unionen kan göra det mera effektivt än medlemsländerna var för sig, har unionen kompetens. Men biodiversitet är ingen likartad fråga i alla 27 medlemsländer. Därmed blir det synnerligen invecklat, för att inte säga hart när omöjligt, att på unionsnivå definiera vad unionens effektiva kompetens egentligen kunde bestå av.

Besvärligt!Vi behöver oundvikligen ett europeiskt ramverk för biodiversitetens dramatiska utmaningar. Men det måste samtidigt, av synnerligen praktiska orsaker, finnas en fungerande gränsgång mellan unionens och medlemsstaternas kompetens och ansvar.

Där hjälper inte ideologiska illusioner om Bryssels makt.

Nils Torvalds är ledamot av Europaparlamentet (SFP/Renew Europe).

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning