Skivår med lokala vibbar – här är bästa albumen från 2018

Bild: Tintin Rosvik

Gräv där du står tycks vara devisen bland både artister och kritiker just nu. Därför kom skivåret 2018 att präglas av finlandssvenska kändisar och doldisar, österbottnisk indiepop och ordlösa sånger från Tölö, men också emotionellt högspänd rock, solocembalomusik från 1600-talets Italien och musik av artister med hjärntumörer. Här är våra val, håll till godo!

Amorphis: Queen of Time (Nuclear Blast)

Den finländska Kalevala-hårdrockens ambassadörer har inte tagit skada av lite ändringar i uppsättningen. Amorphis karaktäristiska melodier och dundrande dubbelbastrummor finns givetvis med i bilden. Solisten Tomi Joutsen låter snäppet mörkare än på senaste albumen och det är bara till fördel. Niclas Lönnqvist

CMX: Alkuteos (Sony)

CMX bjuder med Alkuteos på slående mytologirelaterade låtar. Stämningen lättas upp av låtar som schlagerpoplåten Paratiisin Eeva och några andra låtar som främst riktar sig till ordinarie Suomipop-lyssnare. Det syntdominerade soundet klär skivan och bandet låter på allt sätt säkert och balanserat. (Recension) Ole Nerdrum

Bernhard Henrik Crusell: Klarinettkonserterna, Introduction et air suédois varie. Michael Collins och Svenska kammarorkestern. (Chandos)

Crusells av positiv energi sprudlande, soliga klarinettkonserter borde vara en självklar ordination mot mörkerdeppighet. Michael Collins och Svenska kammarorkesterns schvungfulla tolkningar hör till de bästa som gjorts och humöret stiger på ett förunderligt sätt. (Recension) Mats Liljeroos

Color Dolor: Love (Soliti)

Ända sedan debuten 2013 har Helsingforsbaserade alternativpopgruppen Color Dolor ägt en liten vrå i mitt hjärta. Alltjämt fascinerar gruppen genom sin musikaliska uppfinningsrikedom. Nu är ljudvärlden inspirerad av allt från preparerade pianon till 80- och 90-talets syntetisatorer. Intimiteten och värmen är intakt när kärleken utforskas. (Låttips) Wilhelm Kvist

Sebastian Fagerlund: Stonework, Drifts, Transit. Ismo Eskelinen, gitarr. Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. (BIS)

BIS fortsätter föreviga Sebastian Fagerlunds fräscha och angelägna musik. Denna gång med RSO och Hannu Lintu, som sätter rejält med fyr under pannan i Stonework och Drifts, medan Ismo Eskelinen är rätt man på rätt plats i gitarrkonserten Transit. (Recension) Mats Liljeroos

Flip Flop: Simma (Egen utgåva)

Barnmusikbandet Flip Flop bjuder på en musikaliskt varierad resa med femton små mästerverk på ett par minuter var. Det här är fullfjädrad funk för familjens minsta, men med ett sound som också familjens äldsta och mest härdade kan njuta av. Texterna är av varierande kvalitet, men musikernas skicklighet skiner igenom i varje ton. (Recension, Intervju) Wilhelm Kvist

Florence and the Machine: High as Hope (Virgin)

Emotionellt högspänd rock, med dramatiska klaviaturer och självutlämnande texter. En del överraskande jazzmusikaliska inslag har också hittat in i Florences musik, då hon – enligt egen utsago – för första gången skrivit sånger som nykter. Intimt och ändå storslaget nog för att fylla stadionformatet. (Recension) Henrik Jansson

Bild: Tintin Rosvik

Amaro Freitas: Rasif (Farout)

Amaro Freitas är en ung pianist från nordöstra Brasilien med fullfjädrad teknik och ett eget sound. På skivan omfamnar jazzen bland annat maracatu, frevo och baião. Att Freitas känner både traditioner och det senaste från bägge kontinenter är klart. De lokala traditionerna finns med även då det går mot vågade intervaller, kluster eller nästan atonala sfärer. (Recension) Jan-Erik Holmberg

Gundelach: Baltus (Terrible Records)

Baltus var namnet på en kråka som bodde utanför Kai Gundelachs barndomshem i tolv år. Baltus blev också namnet på den norska elektroniska popartistens debutalbum – en skiva som enligt Gundelach innehåller samma mörker och melankoli som kråkor symboliserar. Gundelachs debut i år var således inte munter, men däremot en dynamisk helhet där berörande texter fick möta jazziga sound och en skör manlig falsett som imponerade stort. (Recension) Anna Lillkung

Anna von Hausswolff: Dead Magic (City Slang)

En artist som kan kombinera sin tekniska virtuositet med att emellanåt släppa kontrollen. Hon kombinerar ett sakralt och symfoniskt uttryck med en dundrande dronemetal, och kan i sin sång nå ner i mentala avgrundsdjup. Rösten ylar, klagar och skriker ut känslor: det är en stor upplevelse att ta del av musik som är så autentiskt omtumlande. Henrik Jansson

Marianna Henriksson: Frammenti del discorso amoroso (Sibarecords)

Solocembalo och en spännande repertoar, som omspänner rätt olika känslolandskap från 1600-talets Italien. Henriksson är både temperamentsfull och meditativ i sitt spel, och jag njuter speciellt av alla dessa intonationsfärger som saknas i vår vältempererat stämda värld. P.S. Nykorad statspristagare i scenkonst! Tove Djupsjöbacka

Päivi Hirvonen: Alku (Nordic Notes)

Ett namn inom den nutida folkmusiken som skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Päivi Hirvonen arbetar solo, sjunger strålande och spelar både violin och stråkharpa. En ovanligt bred artist som har både spelmansschvung och tårdrypande tongångar i sig (också verksam i ensemblen Okra Playground). Skivan öppnar sig kanske lite långsamt men biter sig envist fast i hjärtat. Tove Djupsjöbacka

Sigfrid Karg-Elert: Musik för piano och orgel. Annikka Konttori-Gustafsson, piano och Jan Lehtola, orgel. (Toccata Classics)

Harmoniet har i klassiska sammanhang ett lite skamfilat rykte som skolharmonium, men för 100 år sedan dög det utmärkt för tonsättarna. Sigfrid Karg-Elert skrev ett par sviter för harmonium och piano och arrangerade dessutom Jean Sibelius Pelléas et Mélisande för piano och harmonium. Annikka Konttori-Gustafsson spelar pianoparten inkännande sensitivt och Jan Lehtola harmoniumstämman orgelmässigt på orgeln i Hollola kyrka. (Recension) Folke Forsman

Bild: Tintin Rosvik

Lars Karlsson: Sju sånger till text av Pär Lagerkvist, Klarinettkonsert. Gabriel Suovanen, baryton, Christoffer Sundqvist, klarinett. Lapplands kammarorkester under John Storgårds. (BIS)

Den sparsamt producerande Lars Karlsson är något av en doldis i finländskt musikliv och BIS-inspelningen med två av hans senaste, och finaste, verk, Klarinettkonserten och Lagerkvistsångerna, är en fin fjäder i hatten för honom liksom samtliga övriga inblandade. (Recension) Mats Liljeroos

Markku Lepistö: Solos (Rapusaari Records)

På Solos puffar Markku Lepistös diatoniska dragspel ur sig drömska, glada och melankoliska finsknationella toner. Lepistö, som en gång i tiden också medverkade i Värttinä, har här bantat ned sina ensemblelåtar till ett minimalistiskt soloset. Asketiskt och elegant. (Recension) Ole Nerdrum

Magnus Lindberg: Tempus fugit, Violinkonsert nr 2. Frank Peter Zimmermann, violin. Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. (Ondine)

Skivbolaget Ondine förevigar det mesta Magnus Lindberg sätter på pränt och de här hörda verken klingar nog så karakteristiskt lindbergskt inom ramen för det spontant kommunicerande idiom han på senare tid gjort till sitt. Frank Peter Zimmermann briljerar i violinkonserten och Lintu kan sin Lindberg utan och innan. (Recension) Mats Liljeroos

Lykke Li: So sad so sexy (RCA)

Det känns ibland som att Lykke Li bara släpper musik när hon går igenom uppbrott. I Never Learn inspirerades av en hjärtesorg, nya So sad so sexy av en annan. Det kanske också är den svenska popstjärnans totala rakhet och genuinitet som gör musiken så bra. So sad so sexy blir en emotionell cocktail där Lykke Li med hjälp av modern pop och högkvalitativ produktion får bryta samman för att sedan ställa sig upp på fötterna igen. (Konsertrecension, Låttips) Anna Lillkung

Risto-Matti Marin: Sixth Sense (Alba)

En fin exposé av inhemsk pianomusik från 2000-talet. Öppningsspåret, Eero Hämeenniemis Kanggul vellam, slår lyssnaren med häpnad och låter som om Liszt eller Chopin hade levt i dag. Matthew Whittalls, Juho Miettinens och Matei Gheorghius alster bjuder också tuggmotstånd och Risto-Matti Marin spelar allt lika övertygande. (Recension) Wilhelm Kvist

Moneybrother: Det är dom dagarna jag vill sjunga om (Hacka Industries)

Anders Wendin är kanske i sitt livs form med ett knippe berörande stycken som känns angelägna i vardagsstressen. Ett perfekt album att stanna upp inför och lyssna på i alla sinnelag. Soul, pop, rock och lite jazz är Moneybrothers recept för att nå ut till lyssnaren och det lyckas han med till fullo. (Recension) Niclas Lönnqvist

Mopo: Mopocalypse (We Jazz)

På nio år har inte mopedens grundidé förändrats; fortfarande kör trion med humor, fart, vemod, dysterhet, hyss och anarki. Rytmiskt låter det också som tidigare – både rakt rockande och sned swing finns med. Melodierna följer av mopedhjul inkörda spår, men den fjärde skivan är mer raffinerad i klanger och som verk helgjutet. (Recension) Jan-Erik Holmberg

På den inhemska jazzscenen låter Mopo fortfarande uppfriskande punkiga på rökare som Tökkö och Riisto, som inleder deras fjärde skiva. Men det är egentligen på de lugnare, mer nyanserade spåren som trion verkligen kommer åt att lysa. Såväl på den tidvis frijazzigt fräna Noita som på lyriskt vackra Sinut muistan ainiain, albumets verkliga pärla. (Recension) Ralf Sandell

Månskensbonden: Vårat ödeland (Mansken)

Österbottnisk indiepop upplever en boom. På debutalbumet navigerar Markus Bergfors i skärningspunkterna mellan det religiösa och sekulariserade, mellan åkrar och asfalt, trimmade och otrimmade mopeder. En poetisk och lite vemodig resa genom uppväxtlandskapen, mot nya utmaningar, med en melodisk och refrängstark pop som inramning. (Recension, Intervju) Henrik Jansson

Emilie Nicolas: Tranquille Emile (Warner)

Norska Emilie Nicolas tog på grund av en hjärntumör en paus på fyra år efter sitt debutalbum Like I'm a Warrior, men när hon i år släppte uppföljaren Tranquille Emile var musiken bättre än någonsin. Albumet innehåller några av de vackraste och mest hjärtskärande textrader om kärlek jag någonsin stött på. Med sin r'n'b-influerade pop och med Frank Ocean-inspirerade inslag har Nicolas skapat ett album som jag under sommaren lyssnade sönder – och fortsätter att lyssna på i december. (Låttips) Anna Lillkung

Rauno Nieminen: Sarvella (Rusko Records)

Instrumentbyggaren och tillika musikern Rauno Nieminen har grävt i arkiven och sammanställt ett unikt album med... Tja, egentligen borde lyssnaren inte veta vilket instrument det gäller – det låter förbluffande jazzigt, inte alls som man kanske föreställer sig att ett folkligt kohorn låter! Spännande medmusiker, bland dem Paroni Paakkunainen och Jouko Kyhälä. (Intervju) Tove Djupsjöbacka

Juhani Pohjanmies: Verk för piano och orgel. Annikka Konttori-Gustafsson, piano och Jan Lehtola, orgel. (Fuga)

Juhani Pohjanmies (1893–1959), ursprungligen Johan Lindfors, var en renässansgestalt, författare, tonsättare, pianist och organist, uppfinnare och orgelbyggare. Tack vare den tresatsiga orgelsonaten i fiss-moll och pianosonaten i F-dur tar denne doldis plötsligt en plats i Finlands musikhistoria. (Recension) Folke Forsman

Bild: Tintin Rosvik

Sigurdur Rögnvaldsson's Dark Forest: Horizon (Eclipse Music)

Sigurdur Rögnvaldsson's Dark Forest rumsterar med frän fusionsmusik. Här viner, ylar och väsnas Rögnvaldssons gitarr så det aldrig glöms. Johannes Sarjastos saxofonspel är också helt i klass för sej och hela Horizon lever överlag ett synnerligen livligt liv av allt det dryga och goda. (Recension) Ole Nerdrum

Aulis Sallinen: orgelverk. Kalevi Kiviniemi, orgel. (Fuga)

Länge var Chaconne (1970) Aulis Sallinens enda orgelkomposition men samarbetet med Kiviniemi – musikens "gudfar" – inspirerade Sallinen till flera nya verk, vilka Kiviniemi här presenterar i en auktoritativ tolkning. (Recension, Smakprov på Youtube) Folke Forsman

Trygve Seim: Helsinki Songs (ECM)

Trygve Seim skrev största delen av musiken för Helsinki Songs i Tölö. Musiken på saxofonistens åttonde skiva för ECM är huvudsakligen lugn, med milda melodier och makliga tempon. Det är lyriskt, tidvis lite melankoliskt, men inte sentimentalt. Seims mångfasetterat klingande saxofoner bildar tillsammans med de övriga instrumenten en fusion mellan folkligt fritt och urbant strukturerat. (Recension) Jan-Erik Holmberg

Strandberg Project: Progressive Construction (Seacrest)

Progressive Construction är energisk och melodiös proggrock. Basgitarrvirtuosen Jan-Olof Strandberg spelar många fina solon och Jukka Gustavson väver in rejält av gamla proggskolans orgelslingor. William Suvanne är på hugget med briljant saxofonspel och beatboxaren Felix Zengers medverkan på ett spår smälter överraskande bra in i helheten. (Recension) Ole Nerdrum

Sväng: Sväng plays Tango (Galileo)

Munspelskvartetten Sväng är ett av de mest säregna inslagen i Finlands musikfält. Oftast tolkar de en hel rad genrer sammanflätade inom en sällsynt tydlig soundvärld, men denna gång ger de sig på att störtdyka enbart i den finländska tangon. Alltså blir det måhända inte en lika mångsidig skiva som deras tidigare men med ett oväntat djup. (Recension) Tove Djupsjöbacka

Robert "Robi" Svärd: Alquimia (Asphalt Tango)

Göteborgaren Robert Svärd har tagit flamencovärlden med storm. Han hör till de få nordbor som gör skivor med såväl teknik som musikaliskt innehåll helt i klass med de bästa spanska gitarristerna. De mest minnesvärda ögonblicken är nog ändå de modiga hoppen över skaklarna, då han inte låter som vilken spansk gitarrist som helst! Ett strålande spanskt musikergarde assisterar, varav jag speciellt njuter av återseendet med suveräne sångaren Potito. Tove Djupsjöbacka

Kali Uchis: Isolation (Virgin/Universal)

Efter att ha medverkat som gästsolist på diverse större hiphop- och R&B-stjärnors album under de senaste åren, var det i somras dags för solodebuten för denna colombianskbördiga sångare och låtskrivare. Om förhandssläppet After the Storm med Bootsy Collins och Tyler, The Creator hör till årets låtar för min del, är resten av albumet en mera spretig helhet, men också glädjande eklektiskt med sin poppiga variant av modern R&B/soul. Ralf Sandell

Kurt Vile: Bottle It In (Matador)

Kurt Vile levererar en samling snyggt arrangerade låtar, som har mycket smärta, vemod och sorg. Det här är djupt in i den amerikanska folksjälens mörka sidor, men visst tänder Vile också till och ger lite gnutta hopp i misären. Ibland låter Kurt som en cool blandning av Lou Reed och Lloyd Cole utan att kopiera mästarnas manér och egenheter. (Recension) Niclas Lönnqvist

Weird Beard: Orientation (Impakt/Naxos)

I brist på den där självklara favoriten/höjdaren bland det som jag har hört i år, är det desto roligare att i stället lyfta fram en något otippad schweizisk jazzkvartett. WB gör en progressiv modern typ av fusion; grooven är skön och samtidigt också tillräckligt krävande, utan att det låter "svårt". (Recension) Ralf Sandell

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning