Skitstövel i simbassängen

Ett möte i simbassängen får Juri von Bonsdorffs normalt fogliga jag att kämpa mot kravet och driften att stå på sig och kräva.

I amerikanska simhallar kan motionssimmare samsas om en bana på två olika sätt. Det vanliga är högertrafikmodellen, som också gäller i Finland, det vill säga att man håller till höger hela tiden och ser till att simmarna man möter är på din vänstra sida. Tryggt, ordnat och på allt sätt bra.

Men utöver denna modell råkar man ibland på simmare som envisas med att dela upp banan i två delar. En åt mig och en åt dig och så håller man sig på var sin sida hela tiden. En och samma fil ut och in. Den här modellen, som åtminstone jag aldrig stött på i Finland, går givetvis att tillämpa endast med två simmare.

För ett par dagar sedan befann jag mig i Wilson Aquatic Center för att genomföra ett hårt träningspass – ett led i min triathlon-träning som jag tar på den krisande medelåldersmannens blodiga allvar. Jag hade avverkat ungefär en tredjedel av passet och hade precis avslutat det näst sista 400 meters blocket när jag hängande vid bassängkanten, och tungt flåsande, hör en röst:

– Can we split? Kan vi dela banan? frågar en korpulent man i trettioårsåldern som ser så där halvsympatisk ut.

Min hjärna går i panikläge. Det är bara några veckor kvar tills jag ska delta i en Ironman-tävling och av rädsla för att totalt misslyckas och drabbas av skam och förnedring följer jag träningsprogrammet minutiöst och nu håller denna intet ont anande söndagssimmare på att förstöra mitt viktiga träningspass. Jag kan nämligen endast simma effektivt enligt högerregeln. Det är vad jag gjort hela mitt liv och att dela upp banan i två delar och simma på fel sida vore som att köra i London.

Men jag är en fogsam man och paniken till trots hör jag redan orden ljuda i mitt huvud.

– Sure. Javisst. Det är lugnt. Hoppa i.

Det är så man gör. Även om alla helst vill simma ostörda. Men innan jag hunnit artikulera orden, hör jag en annan röst inuti mig argt ropa stopp.

Filmen står stilla medan jag för en inre dialog. Jag är personen som aldrig tar det sista kexet från fatet om någon annan också fikar efter det. Om jag och en annan passagerare samtidigt får syn på den sista lediga bänken på metron så backar jag alltid.

Men nu känns det annorlunda och jag återvänder från min inbördes dialog och säger:

– Kan du tänka dig att dela på banan så att båda simmar högertrafik.

"To circle" kallas det här. Oftast frågar den som tränger sig på om man vill cirkulera eller dela upp banan, så jag utgår från att det är så det blir. Men till min stora förvåning bjuder mannen motstånd.

– Nej, jag vill dela upp banan, säger han bestämt och börjar dra på sig simglasögonen.

Mitt fogsamma jag vill igen släppa hela grejen men åter hör jag en röst i mitt huvud som skriker nej. Jag vet inte varifrån rösten kommer men den har blivit stroppigare nu.

– Stå på dig. Du tränar för en Ironman och är en riktig simmare, säger rösten pretentiöst och fortsätter aningen förklenande;

– Han är bara en kaikkare som kan gå i en annan bana med en annan kaikkare som inte tränar för en tävling.

– Jag klarar inte av att dela upp banan, säger jag till mannen när jag återvänder från den inbördes dialogen.

– Jag kan helt enkelt inte simma så. Kan du fråga nån annan i de övriga banorna?

Nu har mannen tagit av sig simglasögonen och ser förvånat på mig.

– Det är trångt i dag. Vad väntar du dig, säger han och skakar på huvudet och ler så där som man ler åt någon som man tycker synd om för att de tappat förståndet. Med ett kroppsspråk som visar stark motvilja och tyst protest masar han i väg till nästa bana och innan han hinner böja sig ner för att inleda en ny diskussion med simmaren på grannbanan, sparkar jag ut från kaklet på min sista hårda 400 meters simning.

Medan jag accelererar upp i åttio procent av min maxfart, precis som träningsprogrammet säger, inser jag att mannen kommer att snacka hemma om skitstöveln han stötte på i simhallen. I mitt huvud fortsätter den inre dialogen med en röst som anklagar mig för att vara en egoistisk och ociviliserad tölp, medan en annan försöker säga att det jag gjorde var helt ok. Ingen skada skedd för honom och jag får min träning avklarad ostörd.

När jag gör min första voltvändning hör jag rösterna försvinna i bruset – fortfarande oeniga. Jag själv har femton längder kvar att koncentrera mig på.

Juri von Bonsdorff Medarbetare i Washington

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning