Skidkungligheter och evighetslånga hundradelar – så här minns vi OS

Kung Iivo och drottning Krista briljerade och räddade Finlands OS. Men bakom de enskilda topparna var den allmänna nivån oroväckande låg. SPT blickar bakåt mot de blåvita insatserna under två späckfyllda OS-veckor.

Efter 18 intensiva bänkidrottardagar och sex finländska medaljer är det dags att sätta punkt för OS. Först och främst: Hylla dem som hyllas bör. Vi börjar med de höga topparna.

De oförglömliga guldögonblicken

Guld på 50 kilometer klassiskt i OS. Finns det ett bättre sätt att cementera sitt rykte i en konservativ idrottsnation som Finland? Iivo Niskanen är en vinnare ut i fingerspetsarna – en mästare på att lägga upp mål, träna målmedvetet och vara bäst då det gäller. Det har han visat i Sotji, i Lahtis och nu senast i Pyeongchang. Guldet var manna från himlen för längdåkningsvänner. Det hade gått 20 år sedan det senaste individuella herrguldet i OS – Mika Myllyläs seger på 30 kilometer i Nagano.

Om några år, då vi blundar och tänker på Pyeongchang, kommer vi att minnas det ursinniga tempot i spåret, det avgörande guldrycket, mamma Tarja Niskanens glädjetårar och lillasyster Iitu Niskanens oemotståndliga kommentar efter segern:

– Iivo är världens bästa storebror!

Världsbäst i längdåkningsspåret har han redan varit i flera år.

[[[[Bädda in: https://www.instagram.com/p/BflDmYqFJFq/?hl=sv&taken-by=iivoniskanen]]]]

Medaljmaskinen som räddade målsättningen

Slutdiskuterat: Krista Pärmäkoski är en åkare av ypperlig världsklass och en idrottare som håller måttet i de allra största av sammanhang. Hon gjorde ett perfekt OS och stod för pangprestationer i tävlingar där Marit Bjørgen och Charlotte Kalla var onåbara. Var oerhört stabil i två veckors tid och skulle ha fått en fjärde medalj om inte den blåvita nivån i stafetten hade varit så låg.

Samtidigt som Niskanens guld gjorde under för medaljtabellen såg Krista Pärmäkoski till att Finlands olympiska kommitté nådde sin medaljmålsättning. Utan Pärmäkoskis silver och två brons hade medaljtabellen sett betydligt bedrövligare ut. Niskanen är 26 år gammal och Pärmäkoski 27 – det doftar redan nu av flera sköna mästerskapsmedaljer de kommande åren.

Favoriterna som höll för trycket

Samtidigt som många heta medaljkandidater underpresterade klarade Enni Rukajärvi och Damlejonen att leverera på beställning. Damlejonen avslutade turneringen med en guldkantad bronsfest. Efter besvikelsen i Sotji stod det revanschsugna laget för en stabil turnering och säkrade medaljen efter en jämn dust mot OAR. Det vilda firandet efter slutsummern förklarade hur mycket bronset betydde.

[[[[Bädda in: https://www.instagram.com/p/Bffc4nUDdPV/?hl=sv&taken-by=leijonatfi]]]]

Enni Rukajärvi var den enda finländska snowboardåkaren som inte var en besvikelse. I en blåsig och skandalomsusad slopestylefinal klarade Rukajärvi att leverera efter att ha fallit i den första omgången. Hon visade både prov på rutin och kämpaglöd och tog ett brons hon verkligen förtjänade.

[[[[Bädda in: https://www.instagram.com/p/Bfi7extFUz-/?hl=sv&taken-by=ennirukajarvi]]]]

Damerna räddade Finlands OS – Niskanen var den enda herridrottaren som tog medalj.

De rörande avskeden:

Då Hannu Manninen (nordisk kombination), hastighetsåkaren Pekka Koskela och längdåkaren Aino-Kaisa Saarinen tackade för sig var det många som fick torka tårar ur ögonvrårna i hemmasofforna. Veteranernas avsked var en aning sorgliga – men mest av allt vackra. Den reslige Koskela svarade på frågor med grumlig stämma och tyckte att det var pinsamt att visa känslor i tv-rutan.

– Jag känner så många känslor just nu. Fantastiska känslor, alla minnen är på näthinnan, sade Koskela till Yle.

Både Koskela och Manninen betonade samma sak: familjens betydelse. Manninen hade den närmaste framtiden utstakad.

– Jag har lovat min yngsta son att han ska få komma till butiken med pappa och köpa blommor åt mamma, sade Manninen till Yle.

Hundradelarna vi minns i all evighet

Mika Poutala är en idrottare som alla hade unnat en medalj. För fyra år sedan såg den genomsympatiskt och alltid lika positiva hastighetsåkaren ut att ha passerat zenit – men så var det inte. Poutala tog sig i kragen, flyttade till Calgary, gjorde om träningsschemat och stod för karriärens bästa säsong som 34-åring. Men precis som i Vancouver räckte inte satsningen hela vägen. För andra gången bommade Poutala bronsmedaljen med tre nesliga hundradelar. Det är tur att Poutala är världsmästare på att hantera motgångar. Efter loppet på 500 meter behandlade han ämnet besvikelse i en video som snabbt blev en hit. Han sade att en OS-placering inte definierar vem han är.

[[[[Bädda in: https://www.facebook.com/mika.poutala/videos/10156139578040789/]]]]

– Det är viktigt att fundera på vad det värsta som kan hända om man missar medalj. Jag gjorde det – och kom fram till att ingenting gör det. Jag lever ett drömliv och har en alldeles fantastisk familj.

Vart försvann bredden?

Sedan stafetterna introducerades i vinter-OS i Garmisch-Partenkirchen 1936 har Finland aldrig gått utan en stafettmedalj i antingen längdåkning eller nordisk kombination. Det vill säga innan Pyeongchang. I längdåkningen slutade damerna och herrarna fyra och i den nordiska kombinationens lagtävling åkte Ilkka Herola och gänget i mål som sexa.

I längdåkningens herrstafett förväntades inga underverk, damernas fjärdeplats var en större besvikelse. Samtidigt som världstoppen blir yngre och bättre blir det finländska laget äldre och sämre. I stafettlaget skidade två 70-talister i Riitta-Liisa Roponen och Aino-Kaisa Saarinen. I jämförelse: Samtliga åkare i det ryska bronslaget är födda på 1990-talet – tre av fyra 1995.

I nordisk kombination har Eero Hirvonen, Ilkka Herola och Leevi Mutru fortfarande sina bästa år framför sig. Hirvonen och Herola var medaljhopp i de individuella tävlingarna – men fick inte till det.

– Jag underpresterade i alla tävlingar. Det gjorde också hela laget i lagtävlingen, sade en rättfram Herola till Yle.

Skidskyttestarterna vi gärna glömmer – snabbt

Samtidigt som Sverige chockade skidskyttevärlden genom att ta två guld och två silver vek Kaisa Mäkäräinen och Mari Laukkanen ner sig.

Mäkäräinen var ett av de största medaljhoppen i OS, men bommade både tavlorna och medaljchanserna i fyra individuella tävlingar på raken. Hon skyllde på förkylning och ombytliga vindar – men det luktar bortförklaring lång väg. I världscupen har hon tagit fyra pallplaceringar på sju individuella starter sedan årsskiftet. I OS var masstartens tiondeplats den bästa individuella prestationen. Då Mäkäräinen kunde prestera utan press i stafetterna lyckades hon mycket bättre.

Mari Laukkanen målades upp som ett jokerkort – men hon visade sig vara en klöver tvåa. Laukkanen slutade på 42:a och 64:e plats i de två individuella starterna hon åkte. Hon visste själv att hon underpresterat totalt i OS och gav utlopp för känslosvallet genom att låta tårarna flöda framför tv-kamerorna. Det var svårt att inte känna medlidande för Laukkanen, som också misslyckades i lagsprinten med Krista Pärmäkoski.

– Det är tufft att känna sig så ledsen på grund av någonting man tycker om så mycket. Det är ingen idé att lida så här mycket, sade Laukkanen till STT efter att skjutit bort Finlands medaljchanser i damstafetten.

Marjamäkis nya bottennapp

Lauri Marjamäkis rykte som Lejontränare fick sig en till törn i Pyeongchang. Finland inledde turneringen stabilt med två segrar, varav en över succélaget Tyskland. I de tuffa matcherna mot Tre Kronor och Kanada blev det motorstopp och mot Sydkorea lekte Lejonen med elden. Inför kvartsfinalen mot Kanada bjöd Marjamäki på ett sällan skådat kedjelotteri och behöll bara en femma intakt. Det höga hasardspelet betalade inte av sig. Kvartsfinalförlusten gjorde slut på en tre OS-turneringar lång medaljsvit.

Efter turneringen bjöd Marjamäki – som tidigare misslyckats i World Cup och i VM – inte på någon som helst självkritik. I stället var det tal om att Lejonen lyckades "nästan perfekt med spelplanen" och att Lejonen "spelade på väldigt hög nivå". Frustrerande är bara förnamnet.

Luftmadrass räddningen för snöpliga snowboardinsatser?

Världstoppen i snowboard rycker och Finland kan inte svara. Enni Rukajärvi räddade den finländska äran – men bakom henne var det minst sagt tunnsått. Det blev sammanlagt bara två finalplatser i hela OS, trots att big air gjorde debut och målades upp som en potentiell blåvit succégren.

Samtidigt som Roope Tonteri klämde i sig hamburgare för att slå Heikki Sorsas rekord funderade andra på hur den finländska snowboardframtiden ska räddas. Båda Helsingin Sanomat och Yle lyfter fram luftmadrasser som en lösning. Det skulle kräva pengar – och attitydförändringar bland vissa åkare. Många av världens toppåkare tränar på luftmadrasser, men grenpuritaner som världsmästaren Roope Tonteri och OS-medaljören Rukajärvi gillar inte förändring.

– Riktiga snowboardåkare landar på snö. Luftmadrasser är som dopning, säger Tonteri till HS.

De luftmadrasstränande idrottarna fick ändå riktiga OS-medaljer. Tonteri fick nöja sig med cirka 35 hamburgare.

Finland avslutade OS med sex medaljer. Det betydde 18:e plats i medaljtabellen. I jämförelse tog Finland fem medaljer både i Sotji 2014 och Vancouver 2010.

Jag lever ett drömliv och har en alldeles fantastisk familj.

Mika Poutala är världsmästare på att hantera motgångar.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00