Ske den allsmäktiges vilja, säger prästerskapet

Bild: Wilfred Hildonen

Även om Svenska Akademien kanske är en anomali i Sverige, så hittar den många kusiner i Svenskfinland. Också här utövas makt genom uttolkning av gamla urkunder, skriver Fredrik Sonck.

Teokrati är ett styrelseskick som i korthet innebär tre saker.

Ett: Den allsmäktiges vilja råder.

Två: Den allsmäktige är själv frånvarande men hans vilja lever genom hans ord, såsom de nedtecknats.

Tre: Uttolkningen av den allsmäktiges ord ankommer på ett prästerskap som utser sig själva och som kan utöva makt i den allsmäktiges namn.

Så här fungerar det i dagens Iran, så här fungerade Påvemakten under hundratals år i Europa.

Och så här fungerar en och annan mäktig institution också på våra breddgrader. Förtecknen är inte nödvändigtvis religiösa, men maktutövningen dikteras av gamla stadgar och av att de människor som är satta att uttolka dem inte behöver bekymra sig över att deras klokskap kommer att prövas i demokratiska val. Ofta visar det sig att tolkningsutrymmet är tämligen stort.

Därför erbjuder teokratin alltid en jordmån för ett visst godtycke, i värsta fall nepotism och korruption.

Svenska Akademien är en organisation som styrs just som en teokrati. Prästerskapet (ledamöterna) hävdar monopol på att tolka Guds (instiftaren Gustav III:s) vilja och är formellt ansvariga bara inför sig själva, så länge som de håller sig inom lagens vida ramar.

Hur otidsenligt är detta?

Ja, kanske inte helt otidsenligt ändå. I alla fall inte ur en finlandssvensk horisont. För även om Svenska Akademien kanske är en anomali i Sverige, så hittar den många kusiner i Svenskfinland.

Jag tänker förstås på klustret av fonder, stiftelser och föreningar som styrs enligt liknande teokratiska principer. I rätten att tolka gamla testamenten och andra urkunder vilar en betydande makt.

Samtidigt har många som påverkas av verksamheten själva inga möjligheter att påverka den. Till exempel vilar styret över Svenska kulturfonden i slutändan under Svenska folkpartiet. Den vanliga medborgarens enda väg till inflytande stavas partimedlemskap. Demokratiskt? Nej. Och den här texten ingår i en publikation som ägs av en förening där den yttersta makten utövas av tolv medlemmar som väljer in sig själva. Låter det bekant?

En betydande skillnad i jämförelse med Svenska Akademien är dessutom att det finlandssvenska fondklustret utövar ett mångdubbelt större inflytande över kulturlivet i Svenskfinland än vad Svenska Akademien gör över det i Sverige.

Men sen finns det också skillnader som utfaller till Svenskfinlands fördel. Svenska kulturfonden verkar förhållandevis transparent, små kulturaktörer uppskattar de låga trösklarna i ansökningsförfarandet och den absoluta majoriteten av bidragen eller stipendierna fördelas utan att ens den mest illvilliga kritiker kan spåra någon partipolitisk beställning. En viss maktdelning är också inbyggd i verksamheten. Horace Engdahl och Christoffer Taxell är båda födda 1948, men den senare har nyligen trätt tillbaka från sin post som ordförande för Konstsamfundet – utan minsta dramatik och i enlighet med en stadgeändring som gjordes långt efter instiftaren Amos Andersons död. Den säger att 70-åringar ska bereda plats för nya krafter.

Så hur ska vi förstå de "teokratiska" organisationerna 2018?

Ja, för det första ska vi aldrig tillåta att makten gömmer sig. Det kan vara bekvämt för uttolkarna att hänvisa till Guds ord för att slippa bära ansvar. Men finns viljan, så finns också utrymmet att omtolka, uppdatera, förändra.

För det andra behöver vi erkänna att föreningsfriheten finns under demokratins stora paraply. Det får finnas otidsenliga föreningar, de får ha hemligheter och udda ritualer. Det kan vara ett sundhetstecken att det finns en heterogen palett organisationer i ett samhälle. En organisation kan till och med i någon mening fungera odemokratiskt men verka i demokratisk och allmännyttig anda.

För det tredje ska vi som medborgare inte hymla om våra förväntningar om anständighet, ansvar och allmännytta hos all makt som verkar i världen. I synnerhet måste det gälla dem som utövar stor makt: från globala företag som Facebook och Google, till Svenska Akademien och det finlandssvenska fondklustret. Men vi ska heller inte vara naiva. Inte ens de offentliga organ som är designade för att stävja missbruk, lyckas alltid utöva makt på ett schysst sätt. Och organisationer som inte är designade för det kommer alltid att bära på en latent risk för korruption – oavsett alla goda intentioner. Om det är något krisen inom Svenska Akademien visar är det att vi som står utanför de slutna rummen behöver vara tydliga med vad vi förväntar. Och att de som sitter i dem behöver vara lyhörda.

Fredrik Sonck Kulturchef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00