Skarvskäret förskräckte Henriksson

Femtontusen skarvar har vi haft här. De skarvar som skrämdes bort från Satakunta flög till den österbottniska kusten, säger ortsbor som vill begränsa återväxten.

Vågorna är höga men Mikael Nyholm och Tore Häggblom ska ut på havet. De två Nykarlebyborna vill visa skarvkolonierna på Monåfjärden för SFP-partiordföranden Anna-Maja Henriksson.

– Har vi otur ser vi bara tusen skarvar, säger Nyholm från byn Kantlax.

– Tidigare i sommar hade vi kunnat leverera femtontusen, säger Munsalabon Häggblom.

Så här års har många skarvar lämnat häckningsskären och styrt kosan söderut.

– De har ändå redan fiskat tomt här, säger Nyholm.

Färdens mål är Lillgrundet, eller Fågelgrund som det står på sjökortet.

När båten närmar sig flyger några hundra skarvar iväg. Det skär de lämnar efter sig påminner om ett månlandskap, med några döda träd. Stanken sticker i näsan.

– Det är många politiker som inte alls förstår vad det handlar om. De säger "vad då för skarvproblem?", men när den första skarvkolonin hittas i en insjömynning så förstår de nog, säger Henriksson.

Hoppas det inte behöver gå så långt, tillägger hon.

Fakta

I fjol fanns det 46 skarvsamhällen

Antalet skarvbon uppskattades till 24 000 i fjol. Det var en ökning med 3 800 från året innan. Antalet skarvsamhällen var 46 på 74 skär.

Skarven är fridlyst, men Närings-, trafik- och miljöcentralen kan ge tillstånd för både jakt och andra åtgärder mot skarvkolonier.

Den så kallade skarvarbetsgruppen överräckte sin rapport till jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) i april.

Arbetsgruppen föreslog att det ska bli enklare att påvisa allvarlig skada på fiskevatten. Det borde också bli lättare att få tillstånd för åtgärder mot skarvar då fåglarna förorsakar olägenheter för fritidsboende och människors hälsa.

Näten fångar fågelns fisk

Längre ut, på kanske en sjömils avstånd, ligger Fjärdsgrundet. Det var där fjärdens första skarvar dök upp, för över tio år sedan.

Båten lägger till på Lillgrundets läsida. Henriksson hoppar i land.

– Det här ser förfärligt ut. Allt är dött.

Det känns som om marken mellan stenarna ger vika. All "jordmån" på det steniga skäret är egentligen avföring från skarvarna.

Det är ändå inte skarvskären som är det värsta, utan all fisk som fåglarna äter upp.

– I år kunde jag fiska två dygn efter islossningen, sedan var det kört, säger Häggblom.

Skarvarna kommer i god tid och följer med vårens framsteg. När näten läggs ut, är bordet dukat, säger Häggblom som vill behålla den sik som simmar in i hans nät.

– Skarven vet vad nätflaggorna betyder och plockar direkt ur bragderna.

Nyholm fiskar själv inte längre men är som ortsbo aktiv i skarvfrågan. Han arbetade 27 år som sjöbevakare och vill värna om miljön. Han är ordförande för Kust-Österbottens viltråd och medlem i den regionala arbetsgrupp som ska finna lösningar på olägenheter från skarvkolonier mellan Kristinestad och Karleby. Det första mötet hålls i Vasa nästa vecka.

Missnöjda. På riksnivå reagerar många politiker på allvar först då skarvkolonierna hittas i insjö-Finland, tror Mikael Nyholm (t.h.) från Kantlax i Nykarleby. Nyholm och Tore Häggblom vill se åtgärder mot de stora lokala skarvkolonierna. Bild: Stefan Holmström

Vill inte skrämma dem

De nya arbetsgrupperna är ett resultat av den så kallade skarvarbetsgruppen, som leddes av Henriksson. I sin rapport pekade arbetsgruppen på de oskäligt långsamma tillståndsprocesserna.

– Ett annat bekymmer är att experternas åsikter går isär. Om vi i skarvarbetsgruppen diskuterade en metods effekter, fanns det alltid någon sakkunnig som var av annan åsikt, säger Henriksson.

En sak är i alla fall klar, anser Nyholm: det är inte klokt att skrämma fåglarna. Det som ses som en lyckad satsning i Sastmola i Satakunta är ett bakslag i Nykarlebyvattnen. När Sastmolaborna skrämde bort problemfåglarna flyttade de bara till andra vatten.

Nyholm tror inte heller på jakt i det fall kolonierna redan är stora.

– Om en jägare sitter här ute och skjuter femtio fåglar på en dag, så märks det ingenstans.

Nyholm tror att det bästa skulle vara att pricka ägg, inte alla, men de flesta, så de inte kläcks, för att på så vis begränsa återväxten.

– Vi skulle gå i en rak linje över skäret, det skulle inte ta mer än en halvtimme. Det skulle inte vara något bekymmer att få folk att ställa upp.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33