Skarpsynt vändpunkt i vitt rum

För HBL:s recensent Maïmouna Jagne-Soreau utgör White Monkey och Adrian Pereras skarpsynthet en vändpunkt för den finlandssvenska litteraturens vita rum.

Adrian Perera

White Monkey

Förlaget M 2017

Allt i denna diktsvit är fiktion

förutom problemen.

Så går White Monkey, Adrian Pereras diktsvit till angrepp, och man vill sluka den på en gång. Den finlandssvenska debutanten (född 1986) blandar alla önskade ingredienser till ett utsökt verk: fiktion som smart ekar av en självbiografisk dimension och av samhälleliga problem, från rasism till kärlek.

Diktjaget är en ung poet som "berättar om en familj som krossas under sitt bagage". Som i ett spegelgalleri läser vi också ur moderns perspektiv – hon har flyttat från Sri Lanka till insnöad åkermark och hårt arbete. Alternativt är det den finlandssvenska faderns röst som tar över, för att så småningom bara bli ett oljud i bakgrunden. Därtill växer polyfonin med mormor och andra familjemedlemmar.

Med första dikten etableras avskiljning "vi" och "de". Mamman och diktjaget mot finländarna. Men på nästa sida är sonen sin pappas, och modern blir den andra som ingenting förstår. "Inget av vad [fadern] säger". Ännu senare blåser fadern i en annan riktning: "Du och din mor". Inte heller hos någondera släkten blir godkännande tydligare, och så föds en vit apa som inte passar in någonstans.

Mellan de här rösterna läser vi delar av en intervju som poeten ger i samband med sina nyutgivna dikter. Journalisten visar upp ett koncentrat av stereotyper och olämpliga insinuationer, och inkarnerar det stora temat rasifiering och rasism.

[...] Hon säger

att mina dikter handlar om utstötthet.

Har jag varit utstött?

"Hur utstött har du varit?"

Jag säger att jag aldrig sett mig själv

som utstött.

Hon frågar om jag ser mig själv

som finländsk?

Jag frågar om hon gör det?

Hon ler.

"Vad har det med saken att göra?"

Journalistens naiva frågor, men även andras obehagliga repliker, och inte minst moderns situation, lyfter upp rasismproblemet i Finland. I oväntad kontrast till bokens lilla (söta) format, bemöter Perera elefanten i rummet rättframt och utan att inta en offerroll, med bitande och sokratisk slagfärdighet, färgad av tragikomisk ironi.

Utöver tonen, är det språket – som även blir ett eget tema i sviten – som definitivt charmerar mig. Det är snö som krasar; stickande, sträv rök och curry som doftar; kakor som fastnar mellan tänder och fingrar; röd och klibbig lera som tränger fram mellan tårna... En bukett av sinnesintryck kring vilken adverb och andra små ord gör det parallella jobbet, att komplettera vårt sunda förnuft med sinnlig upplevelse. Jag berörs av de effektiva korta verserna, samt paradoxen av vissa utvalda ord, både sköra och starka. En kalkylerad risk som ibland lyckas men ibland tyvärr faller platt.

Perera knyter med sin diktsvit Svenskfinland till en större nordisk trend som han satiriskt själv refererar till:

[...] En förläggare säger att jag fyller en nisch.

"Vi får bara se till att ingen blandar ihop dig

med Athena Farrokhzad."

Hon säger att många av dikterna är bra,

men vissa är

typiska blattedikter.

"Dem kan du stryka.

Det finns trots allt två i Sverige

och en i Danmark

som skriver dikter om sånt. "

Den omtalade svensk-iranska poeten Athena Farrokhzad (Vitsvit, 2013), och – vi kan gissa här – den dansk-palestinska poeten Yahya Hassan (Yahya Hassan, 2013) har nämligen blivit galjonsfigurer för en ny litterär tradition. De ger uttryck åt en generation som befinner sig i mellanförskap: inte utlänningar men inte helt nordiska heller. White monkies.

Dessa intertextuella referenser, tillsammans med den metafiktionella inkluderingen av förläggaren och journalisten som gestalter i boken gör att sviten överträffar fiktionen och de inledande radernas löfte genljuder igenom den. Mer än anekdoter är det samhälleliga sanningar som Perera hugger tag i. Från att reduceras till en exotisk maskot som man pillar i håret, till behovet att trösta den sårade privilegierade när den utsätts för sitt vita privilegium. Som icke-vit läsare kan jag bara alltför väl relatera till denna verklighet. Problemet är just att fastän den kan bli poesi, är den nog ingen fiktion.

För mig utgör White Monkey och Adrian Pereras skarpsynthet en vändpunkt för den finlandssvenska litteraturens vita rum. Jag hoppas bara att svitens provokativa självmedvetenhet inte får den att fastna i sin egen nisch.

Maïmouna Jagne-Soreau

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00