Skärm mot verkligheten

Bild: Wilfred Hildonen

Två drunkningsolyckor i Sverige senaste veckoslut har aktualiserat ett beteende som har blivit allt vanligare.

I stället för att hålla sig undan när räddningspersonalen gör sitt jobb, eller fråga om man kan hjälpa till, tar folk upp mobilen och börjar filma, i en del fall så närgånget att räddningspersonalen måste avdela personal för att skärma av offret.

Så skedde i Degerfors där man förgäves försökte rädda livet på en sjuttonårig pojke. Vid samma olycka lyfte vuxna upp barn för att de skulle "se bättre".

Arbetet för att rädda en 75-årig nödställd man på en badplats i Landskrona försvårades av att badande vägrade flytta på sig. Dessutom blockerades räddningstjänstens fordon av felparkerade bilar.

– Polisens uppmaningar åtlyddes inte, det var stora svårigheter för vår personal att utföra sitt arbete, sade polisens presstalesman. Mannen avled senare på sjukhus.

Polisen vill ändå betona att de allra flesta som fanns vid olycksplatserna betedde sig sakligt. Det är undantagen som sticker ut.

I diskussionen efter händelserna har en genomgående fråga varit vad det är som får människor att bära sig åt på det här sättet.

Socialantropologen Brian Palmer vid Uppsala universitet säger att människor alltid har fascinerats av död och våld. Nu finns det möjligheter att dela med sig, att lägga ut ett dramatiskt händelseförlopp på sociala medier, och hösta in belöningar i form av gillanden.

I Österbottens Tidnings ledare menar Kenneth Myntti att tekniken har suddat ut gränsen mellan fiktion och verklighet, man uppfattar sig som åskådare och inser inte att man är med i ett verkligt drama.

Dan Lolax skriver i Åbo Underrättelser att den som filmar en olycka i stället för att hjälpa till inte är intresserad av offret utan av sin egen upplevelse.

Mobilrutans skärm där händelserna utspelar sig i realtid är samtidigt en skärm mot verkligheten.

Fenomenet är välkänt också hos oss. Räddningspersonal berättar om nyfikna som tränger sig fram med mobilen i högsta hugg när akutvårdare arbetar med återupplivning, en vårdare undrar hur mobilhyenorna skulle känna sig om deras egen mormor ligger på ett butiksgolv med bröstkorgen bar.

En pressbild av en man som tog en selfie vid en järnvägsstation där räddningspersonal arbetade för att rädda en kvinna som hamnat under tåget väckte nyligen avsky i Italien.

Den lätthanterliga tekniken och möjligheterna att genast – utan eftertanke – sprida bilderna och filmerna har säkert bidragit till fenomenet. Många pekar också mot medierna, som uppmanar vittnen till dramatiska händelser att skicka in bilder. Men inga seriösa medier publicerar bilder av sjukdoms- eller olycksoffer. Det är förstås möjligt att alla inte uppfattar gränsen mellan seriösa medier och de öppna eller slutna grupperna i olika nätgemenskaper.

Dokumenterandet av dramatiska händelser är inte enbart negativt. I USA tog diskussionen om polisvåldet mot svarta fart när det började finnas videodokumentering av övergreppen. Utredningarna efter terrorattacker och olyckor underlättas också av ett rikligt fotomaterial.

Men det är stor skillnad mellan att filma sådant som händer på öppen gata och att tränga sig fram till ett olycksoffer.

Polisen Johan skrev ett långt Facebookinlägg efter drunkningen i Degerfors. Hans slutkläm till bildjägarna sammanfattar i all sin enkelhet vad det handlar om: "Vad ska du med bilderna till? Familjealbumet? Låt det bli sista gången, och ta lärdom. Nästa gång kan det, gud förbjude, vara ditt barn som ligger där."

John-Erik Jansén Ledarskribent

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00