Skärgårdsfåglar klarar sig bäst i Åboland

Ejderbeståndet i Åbolands ytterskärgård har minskat med över 95 procent sedan 1990-talet, från 10 000 till 300–400 par. I mellanskärgården har utförbacken inte varit lika brant, och längst inomskärs klarar sig ejdern betydligt bättre. Bild: Jouko Högmander

Trots ejderbeståndets krasch och trots att mink och mårdhund härjar på kobbarna hyser Åbolands skärgård ett av Finlands rikaste fågelbestånd. Det visar en rapport om skärgårdsfaunan.

En ornitologisk kraftansträngning kunde man kalla den sammanfattning av faunans utveckling i den åboländska skärgården som Forststyrelsen publicerat i dag. Rapporten dokumenterar både välkända och mera överraskande långtidsförändringar i fågelbestånden.

Rapporten innefattar allt från enstaka arkeologiska stenåldersfynd till sporadiska iakttagelser från några sekler tillbaka, men tyngdpunkten ligger på systematiska taxeringar från de senaste 25 åren.

– Vi kan se otroligt snabba förändringar hos många arter, och det gäller inte bara storskarven och den vitkindade gåsen. Faunan är i konstant förändring, säger Mikael Nordström på Forststyrelsen.

Skärgårdens karaktärsfågel ejdern är ett exempel på en art med stora fluktuationer över tid. Ejdern upplevde sin glansperiod i mitten av 1990-talet, men sedan havsörnen, räddad från randen av utrotning på 1970-talet, åter blev allmän 20 år senare har ejdern backat. Nedgången har varit dramatisk, men:

– För hundra år sedan fanns det ännu färre ejdrar än i dag, säger Nordström.

Arkeologiska fynd från Ålands och Åbolands skärgårdar visar att ejder och svärta troligtvis hörde till karaktärsarterna redan för över fyratusen år sedan. Från stenåldern finns också spår av havsörn och storskarv. Av 1700-talsdokument framgår att skrakar och svärtor har varit vanliga. Också "havstjädern" (skarven) omnämns från den tiden.

Enligt Rolf Palmgrens anteckningar var ejdern och svärtan nästan utrotade på grund av hårt jakttryck och äggtäkt i början av 1900-talet. Det var förmodligen en överdrift, fastslår rapporten, men konstaterar att oron ändå ledde till att de första fågelskyddsområdena inrättades på 1920-talet.

Minkjakt ger resultat

De senaste 25 åren har fågelbestånden taxerats på 447 skär spridda över tio områden från Runsala närmast fastlandet till mellanskärgården och ända till Utö i det yttersta havsbandet. Det ger en överblick av arternas beståndsutveckling över lite längre tid.

Det är inte särskilt många arter som gått bakåt på taxeringsområdena, men då det överlag går sämre för många av Finlands fågelarter är också en större del av Åbolands skärgårdsfåglar nationellt hotade i dag än förut. Viggen, småskraken, svärtan och rödbenan är rödlistade arter som verkar klara sig bättre i Åbolands skärgård än på andra håll.

Detta har att göra med att Forststyrelsen har organiserat jakt på mink, mårdhund och räv i det yttre havsbandet, på flera av taxeringsområdena.

– Rapporten kan ge en lite snedvriden och alltför positiv bild. Den återspeglar förändringarna på taxeringsområdena men inte nödvändigtvis över hela Åbolands skärgård, säger Mikael Nordström.

Silltruten är en art som gått minimalt framåt i Åbolands skärgård medan den haft det svårt på många andra håll.

Silltruten, och då uttryckligen Östersjörasen fuscus, brukar benämnas "världens mest finländska fågel". Den går aningen framåt i Åbolands skärgård fastän den nästan saknas på Åland. I Åbo häckar den numera liksom i Helsingfors också i stadsmiljö. Bild: Roland Vosa

Grågåsen, gravanden, gråtruten och havstruten har gått bakåt i ytter- och mellanskärgården, men inte inomskärs. Där har i stället den vitkindade gåsen tiofaldigat sitt bestånd. Övergödningen av Östersjön har också spelat in.

– Eutrofieringen har gynnat vissa arter och missgynnat andra, säger Nordström.

Än lever roskarlen

Rapportens främsta glädjebudskap är att vissa arter som är knutna enbart till skärgården och som klarar sig dåligt i Finska viken och på västkusten klarar sig hyfsat i Åbolands skärgård. Roskarlen, den mest hotade av alla Finlands skärgårdsknutna vadarfåglar, klarar sig fortfarande bra på taxeringsområdena i Åbolands ytterskärgård. I mellanskärgården har roskarlen däremot gått kraftigt bakåt.

– Det viktiga i den här rapporten är hur det går för de uttryckligen skärgårdsknutna fåglarna. Många av de arter som tas upp här förekommer i stora delar av landet, andra enbart i skärgården, säger Mikael Nordström.

Att roskarlen fortfarande klarar sig i Åbolands ytterskärgård är viktigt med tanke på artens fortbestånd i Finland. Den är knuten till steniga skär i det yttre havsbandet, men numera allt fåtaligare på västkusten. I Finska viken har den aldrig varit talrik. Bild: Mikael von Numers

Forststyrelsen har skrivit rapporten i samarbete med Åbo universitet och Åbo Akademi medan frivilliga fågelskådare har taxerat områdena och jägare har minskat på mink och mårdhund.

FAKTA

Många hot mot sjöfåglarna

Forststyrelsens rapport över fågelfaunan i Åbolands skärgård visar att de flesta av de 39 undersökta arternas bestånd hållits stabila eller ökat de senaste 25 åren.

Utrotningshotade arter som silltrut och småskrake verkar klara sig bättre på taxeringsområdena i Åboland än i andra skärgårdsområden. Grågåsen, ejdern, roskarlen, gråtruten och havstruten minskar.

Predation av havsörn, mink och mårdhund har påverkat flera arter. De påverkas också av övergödning, miljögifter, oljespill, människans närvaro och förändringar i övervintringsområden. Mätt i antalet arter och par är Åbolands skärgård ett av de värdefullaste skärgårdsfågelområdena i Finland.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning