Skandal när syster Susanna klär av sig

Paul Hindemith två minioperor som denna vecka visas i Helsingfors är uppenbart skrivna i syfte att chockera, i skarven mellan den gamla och nya världsordningen.

OPERA

Paul Hindemith: Hin und zurück & Sancta Susanna

Regi Ville Saukkonen. I rollerna Laura Pyrrö, Margit Westerlund, Mari Hautaniemi, Tuulia Eloranta, Petri Bäckström, Jouni Bäckström, Oskari Kymäläinen m.fl. Premiär på Nationalteaterns Omapohja-scen 19.9.

Död har i alla tider varit ett bärande tema i operavärlden och i nästan varje opera dör någon. Länge har man också förutspått själva konstformens snara död och undergång. Mot den bakgrunden är det ironiskt hur livskraftig den helsingforsiska operascenen är. Tack vare en handfull energiska regissörer – och en sund konkurrens mellan dem – är det numera lätt att frossa i mera obskyra operor som grävs fram ur historiens gömslen för att framföras åtminstone en gång.

Till kategorin obskyra verk räknas tveklöst de två miniatyrerna av Paul Hindemith (1895–1963), som den här veckan för ovanlighetens skull framförs på Nationalteatern. Omapohja-scenen med 80 platser är så liten att sångarna, eller instrumentalisterna för den delen, omöjligt kommer till sin rätt. Den intima inramningen gör dock att det är relativt lätt att uppfatta den finskspråkiga texten.

Jouni Bäckström stiger in på scenen som en märklig drag-queen-helvetesängel, i polishatt, kort kjol, fjädervingar och läderväst. Bild: Oona Söderblom

Operasketchen Hin und zurück (1927) är en farsartad historia med en oskyldig handling, där en betjänt vid upprepade tillfällen hämtar in brev på en bricka, brev som varje gång får herrn (Petri Bäckström) att stelna och frun (Laura Pyrrö) att gnata. Efter sex minuter har handlingen lett till ett mord och självmord, varpå det är dags för en gudomlig intervention. In stiger den vise mannen (Jouni Bäckström) som här framträder i märklig skepnad, som en drag-queen-helvetesängel i polishatt, kort kjol, vita vingar och läderväst. Han vänder på händelseförloppet och låter alltsammans spelas upp i bakvänd ordning – därav titeln Fram och tillbaka.

Skandalhistoria

I Sancta Susanna (1921) är stämningen en helt annan. Sancta Susanna är en skandalhistoria som börjar med att en ung nunna eller lärling (Tuulia Eloranta) faller för sina kroppsliga lustar. Värst av allt är att hon lockar syster Susanna (Laura Pyrrö) med sig i fördärvet. Snart bryter också hon sitt kyskhetslöfte och publiken får iaktta hur hon klär av sig kåpan och träder fram i nattlinnet för att gå åt den unge mannen (Oskari Kymäläinen), som står där till hennes förfogande. När satans namn ropas ut med hög röst i syfte att fördriva den onde från klostret, blir det uppenbart att detta är ett verk skrivet i syfte att chockera i skarven mellan den gamla och nya världsordningen.

Det hindemithska fritonala och smått rapsodiska tonspråket förenar bägge verken, men i övrigt är operorna också musikaliskt som från olika planeter. Den musikaliska spänningen i Hin und zurück liknar en naiv biljakt i någon stumfilm från samma tid – förvisso spännande men inte särskilt djuplodande. I Sankta Susanna sträcker sig bågen över en längre period och den raffinerade musiken är ofta gastkramande. Om Hin und zurück framförs i all sin enkelhet med flöjt och piano (Tiina Korhonen och Katja Sirkiö) är den välspelande ensemblen något större i Susanna. Orgeln (Matti Oikarinen) har en helt väsentlig roll för att förmedla klosterstämningen, ofta med långa orgelpunkter.

Petri Bäckström är maskerad för att så mycket som möjligt likna tonsättaren Paul Hindemith själv. Bild: Adel Mekhane

Det är svårt att veta vad som beror på verken och vad som har att göra med regin, men klart är att Ville Saukkonen inte har missat en chans att ta vara på den religiösa symboliken eller driva med den. Om man inte går alltför djupt in i verken går det nog att flina åt många av lösningarna.

Och precis som man upplevt att Petri Bäckström hittat sig själv som konstnärligt bevandrad underhållningsartist i Bäckström Brothers, tas man på sängen av att igen se honom i en regelrätt operaroll på scenen. Höjdtonerna svajar ordentligt och alla toner ovanom F lyssnaren att fästa sin uppmärksamhet vid helt andra saker än verket. På pluskontot noteras hans starka gestaltning av karaktären och tonträffningsförmåga, och en slående likhet med Hindemith själv, som passar i den här produktionen.

Laura Pyrrö, som gjort en mångsidig karriär utanför operascenerna, har en nyckelroll i produktionen, eftersom hon både översatt texten till finska och dessutom själv står på scenen och axlar huvudrollerna högst övertygande. Därtill noteras flera förtjänstfulla insatser i mindre roller, av bland andra Margit Westerlund, Oskari Kymäläinen, Mari Hautaniemi och Tuulia Eloranta.

Laura Pyrrö står för översättningen av Hindemiths olydiga skandaloperor från 1920-talet. I huvudrollen som Sankta Susanna är hon också högst övertygande. Bild: Adel Mekhane

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00