Skäms, HBL!

Ett par gånger har det bränt till ordentligt på HBL:s debattsidor i sommar med påföljande skogsbrand i sociala medier. I fredags var det hänt igen. “Skäms, HBL!” och “Var är utgivaransvaret?” lyder ett par av läsarkommentarerna.

I vårt lilla Svenskfinland finns det få provokatörer som lyckas skaka om större skaror, men Aalto-professorn Paul Lillrank kan räknas till de utvalda. Hans kolumner i HBL brukar piska upp häftiga reaktioner och initiera en livlig debatt.

I juli frågade han vad vi är beredda att ge upp för att ge migranter skydd – i form av reda pengar men även i "välfärdskostnader för ökad kriminalitet, försämrad kvinnofrid, utanförskapsområden, no go-zoner och anlagda bränder varje natt någonstans i landet."

Den här veckan spann Lillrank vidare på temat och skrev bland annat att "den muslimska massinvandringen" i Sverige är "en större ödesfråga än Putin".

En del läsare har krävt en omedelbar och offentlig avpollettering av Lillrank som kolumnist, andra kommer att bemöta hans text på HBL:s insändarsidor.

Många frågar sig var gränsen för det publicistiska ansvaret går: Får en utomstående kolumnist eller en insändarskribent skriva vad som helst i HBL i åsikts- och yttrandefrihetens namn?

Svaret är naturligtvis nej.

Det fria ordet är granitgrunden för vår demokrati, och en oberoende dagstidning ska varje dag sträva efter att utöka läsarens kunskap om samhället i stället för att bekräfta det som läsaren redan tror sig veta. Ett sätt att garantera diversiteten är ett brett och öppet åsiktstorg med läsarinlägg eller texter av externa kolumnister som inte behöver vara i samklang med tidningens linje.

En seriös dagstidning har ändå ett ansvar för att inte bli en kanal för fördomar, hat eller uppviglande till våld. Vi har ett ansvar för att fakta stämmer i det vi publicerar, att provokativa påståenden backas upp av konkreta exempel, att källorna är pålitliga och att relevant forskning stöder argumentationen.

På redaktionen för vi en ständig diskussion om balansgången mellan allas rätt att uttrycka en åsikt och kravet på sanningsenlig information. Den gränsen är inte alltid så lätt att upptäcka och dra, men gränsen dras av redaktionen och i sista hand den ansvariga utgivaren, inte av någon utomstående och inte på grund av yttre påtryckning.

Färsk forskning pekar förresten på ett intressant fenomen gällande mediernas rapportering om invandringsfrågorna. I publikationen "Misstron mot medier", som Institutet för mediestudier i Sverige gett ut, skriver nio medieforskare om hur mediekonsumenterna misstror särskilt journalistiken om invandring. Jesper Strömbäck och Bengt Johansson lyfter upp det som kallas "fientliga medier-effekten": Kärnan är att "människor har en tendens att uppfatta mediernas innehåll som att det missgynnar den egna sidan eller positionen och gynnar den andra sidan i en debatt eller konflikt".

För att "fientliga medier-fenomenet" ska uppstå måste det även finnas en farhåga om att det budskap vi inte gillar kan tänkas nå en stor publik.

Människor är inte objektiva när de bedömer mediernas rapportering utan påverkas i hög grad av sina förutfattade verklighetsuppfattningar, åsikter och värderingar.

"Därmed säger människors uppfattningar om medierna och deras rapportering ofta lika mycket och kanske mer om dem som kritiserar medierna än om hur medierna sköter sig", skriver medieforskarna.

HBL kommer även i fortsättningen att publicera insändare och kolumner som garanterat får många läsares smörgåstuggande käkar att gnissla lite extra – av ilska. Men man ska kunna lita på att texten baserar sig på fakta, inte så kallade alternativa fakta eller lögn. Och det uppdraget måste alla etablerade medier, även HBL, ta ansvar för.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33