Skam den som ger sig, Jari Sarasvuo!

Mikko Nousiainen som den framgångsrika entreprenören Jari Sarasvuo.Bild: Filmikamari

Trots att filmen om Jari Sarasvuo är sprängfylld av pinsamma detaljer och prekära situationer, är den i grunden en hyllning. Lika karismatisk som originalet är heller inte Mikko Nousiainen i huvudrollen.

DRAMA

Valmentaja

Regi: Tuukka Temonen. Manus: Heini Heikkilä. Foto: Jan-Niclas Jansson & Arttu Peltomaa. I rollerna: Mikko Nousiainen, Jukka Rasila, Jaana Saarinen, Tatu Sinisalo.

Säga vad man vill om filmregissören och den före detta Apulanta-basisten Tuukka Temonen, men det blir sällan tråkigt i hans sällskap. I dokumentärfilmen Presidentintekijät retade han gallfeber på Samlingspartiets ledargarnityr och i Apulanta-rullen Du gjorde oss vackra fick Temonen biobranschen att gå i taket när han lät filmen gå till en onlinedistributör i förtid.

Alltså kommer det inte som någon större överraskning att Temonen nu gjort en film om Jari Sarasvuo utan Sarasvuos eget medgivande. Inte för att businessgurun i fråga har alltför mycket att frukta.

För trots att Valmentaja, en finländsk The Wolf of Wall Street om man så vill, är sprängfylld av pinsamma detaljer och prekära situationer, är det i grunden fråga om en hyllning, typ skam den som ger sig.

I titelrollen ser vi Mikko Nousiainen, mannen som vill och vågar, vågar och vill. Fast så har det inte alltid varit. I första akten möter vi den känslomässigt sargade företagarsonen med en farsgubbe som tar sitt pick och pack och drar och ägnar sig åt kreativ bokföring och flaskpost. Följaktligen tänker den unge Jari inte följa i sin fars fotspår.

Fartblind hybris

Efter studenten följer ett gig på Radio City, något så märkligt som en kommersiell radiokanal. Därifrån är steget inte långt till dumburken som i samband med Hyvät, pahat ja rumat, en den nya generationens talkshow, förvandlas till något av en smartburk.

Däremellan tar Sarasvuo näringslivet med storm, i egenskap av marknadsföringscoach för vilket inget är främmande. Men sedan kommer hybrisen och fartblindheten, hand i hand med ett Suomi-Finland som golvas av den ekonomiska depressionen.

Osökt går tankarna till Martin Scorseses The World of Wall Street, den fräckaste och mest excessiva av näringslivsskildringar. Men där Scorsese gör uppgång & fall med lika delar ironi och glad anarki är Valmentaja mest bara anarkistisk, som i bångstyrigt berättande.

Det finns ett undantag, ett utomordentligt roligt och svidande sådant. Det är när J. Sarasvuo kolliderar med teatermannen Jussi Parviainen (Tatu Sinisalo) och duon går in för att sätta upp Les Misérables – svindyrt! – som det går käpprätt åt helsike.

Svårt hitta tonen

Där är det svårt att hålla sig för skratt, mycket tack vare distansen till materialet. Men annars kan det vara lite knepigt att hålla reda på koordinaterna i berättandet, i synnerhet som mycket av Valmentaja är berättat i jagform, samtidigt som filmen dramaturgiskt har svårt att hitta ett fungerande tonläge.

I sig är greppet både uppfriskande och djärvt; det ges utrymme åt maestro Sarasvuos verbala tirader, åt hans aforismer och borderline schamanistiska coachning som närmast stavar till medvetandeström, till skillnad från dramatisk mittfåra.

Men alltid är det inte tillräckligt suggestivt. Och även om Mikko Nousiainen inte behöver skämmas för sig är slutresultatet inte fullt så karismatiskt som i originalversionen, Jari Sarasvuo 1.0.

Mest intressant är filmen som tidsskildring med avstamp i ett Nokia-Finland som lämnar de gamla affärsmodellerna bakom sig, som äter ur de ekonomiska oliktänkarnas hand, bara för att dras med i fallet när bluffen sedan synas. Se och lär.

Krister Uggeldahl