Skam, ångest och dåligt självförtroende

”Art is labour”, konst är arbete, står det på en trendig tygpåse som flimrar förbi på Instagram.Bild: Skärmavbild/Instagram

Konstnären behövs mer än någonsin i vårt visuella, digitala samhälle, men det hör också till konstnärens lott att skämmas. Det är 2000-talets konstnärliga lidande, skriver Helen Korpak.

"Art is labour", konst är arbete, står det på en trendig tygpåse som flimrar förbi på Instagram. En annan bild i flödet är ett landskap med en bildtext som informerar om att fotot kan köpas som print: "stöd mig så jag kan fortsätta dela med mig av mina bilder, komplimanger betalar inga räkningar". Det verkar vid första anblick anspråksfullt, lite smutsigt. Konst ses som en kallelse, sociala medier som ett val. Det är fint att kunna leva på sin konst och sälja den, men det är fult att öppet försöka nå det målet, att kränga sin konst och att helt krasst påstå att det är ett riktigt arbete.

Att fotografera eller illustrera ses som en kallelse. Detta är inget unikt för så kallade kreativa yrken; exempelvis beskrivs även läkaryrket vördnadsfullt ofta som just en kallelse. Skillnaden är dock att kreativa yrken allmänt uppfattas som roliga eller njutbara – de har ju sina rötter i en hobby. En kirurg har inte spenderat sina tonår med att skära i okända människor, utan hoppar i början av studierna in i något helt nytt och vuxet. Illustratören eller fotografen har däremot antagligen hållit på med att skapa i flera år före hen söker sig till studierna. Detta verkar tas som bevis på att man skulle hålla på med sitt yrke vare sig man fick betalt för det eller ej. "Det är ert livs stora intresse" skrev en person nyligen till mig i en diskussion om lön, syftandes på såväl professionella grafiker som fotografer och illustratörer. Det är puritant tänkande av högsta dignitet: har man potentiellt roligt på jobbet ska man straffas för det.

När filmen Dead Poets Society kom ut 1989 var den en enorm succé. Robin Williams rollkaraktärs tal om hur poesi och skönhet är det människan lever för resonerade med publiken och blev ett berömt citat som spridits ytterligare efter Williams tragiska självmord för tre år sedan. Helt klart håller många människor med om tesen i talet, och de flesta av oss jagar skönhet i en eller annan form: till våra datorer eller smarttelefoner väljer vi ut fina bakgrundsbilder och vi beundrar människor som Audrey Hepburn eller Marilyn Monroe för deras skönhet och reproducerar deras bilder ad infinitum. Och ändå känns det för många helt orimligt att personen bakom bilden ska våga ha mage att kräva något i utbyte.

Det krävs stabil psykisk hälsa att orka traggla sig fram i träsket av missunnsamma attityder. Jag såg min generations bästa sinnen förstöras av galenskap, skrev Allen Ginsberg år 1955. Gud vet hur många fina konstnärer och kreativa personer som aldrig ens försökt eftersom det helt enkelt krävs för mycket för att kunna överleva. Utbildning, stipendieansökningar, avslag, månad ut och månad in, eller frilansuppdrag för minimala summor. Och omvärldens uppfattning om att man är bortskämd och inte värd skälig lön. Oberoende av talang och potential går det inte att i Finland lyckas om man lider av psykisk ohälsa, utan man ska vara käck och tacksam. Färdigt utbildad till magister, men inte förvänta sig att förtjäna något i utbyte för det.

När ansökningstiden för Finska Konstföreningens årliga stipendier till unga konstnärer gick ut den sista augusti skrev många unga konstnärer i en diskussion på Facebook om hur de inte klarat av att ansöka eftersom tröskeln var för hög. Stipendiets namn till trots delas det ut till personer mellan 30 och 35, och man ska ha haft utställningar och sålt verk till samlare. Unga konstnärer som ställt ut på så pass stora ställen som Kiasma lät helt enkelt bli att ens försöka sig på en ansökan, och urvalskommittéernas sammansättning ifrågasattes uppgivet. Någon länkade kort och gott till Wikipediaartikeln om kronism.

Av dem som skulle kunna ansöka om stipendier gör antagligen mindre än hälften det. Det är inte förorsakat av otacksamhet eller lathet, utan av uppgivenhet och ångest samt av dåligt självförtroende. En indoktrinerad känsla av att man är bortskämd och elitistisk för att ha valt ett konstnärligt yrke som förlamar. Människor kan hålla med om att det inte går att leva utan skönheten och konsten, men har samtidigt attityden att de som skapar denna konsumtionsvara ska vara tacksamma och inse att det är deras eget val att visa sina alster, ingen har minsann bett att få se dem. Realitystjärnan Kylie Jenner kan gärna begära 400 000 dollar för att göra reklam på Instagram och livsstilsbloggaren Sandra Beijer skriva om hur hon tjänade sin första miljon före hon fyllt 25, men ve den som ber sina följare på Instagram att köpa en print. Vet hut, där går gränsen! Konstnären behövs mer än någonsin i vårt visuella, digitala samhälle, men det hör också till konstnärens lott att skämmas. Det är 2000-talets konstnärliga lidande.

Helen Korpak Konstkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08