Skakande och cynisk Fausttolkning

Operafestivalen i Nyslott

Charles Gounod: Faust

Dirigent Philippe Auguin, körmästare Matti Hyökki, scenografi & kostym Kimmo Viskari, ljus Anton Kulagin och koreografi Petri Kekoni. I rollerna Jesús Garcia, Petri Lindroos, Marjukka Tepponen, Clemens Unterreiner och Erica Back. Olofsborg 7.7.2017.

Faust var i tiden den mest spelade operan i världen men den fick också kritik för att banalisera Goethes djupfilosofiska verk till en romantisk kärlekshistoria. Vilppu Kiljunens intelligenta analys är allt annat än banal och tränger sig på med skrämmande våldsamhet.

Regin presenterar berättelsen med frän cynisk skärpa, det må nu handla om hur Mefisto far väg med gamla fru Marthe i buskarna eller folkets intolerans mot Margareta som är med barn eller den ironiska prakten i soldatkören som hyllar kriget samtidigt som den visar hur avskyvärt det är. Obehagligast är nog scenen i kyrkan, då regin i stället för att antyda att Margareta tagit livet av sitt barn, låter Mefisto göra en förskräcklig abort på henne.

Den regi vi ser i dag är i stort sett den samma som såg dagens ljus år 1999, men på detaljplanet har det kommit finesser till, inte minst i ljussättningen. Premiärens rollbesättning var utomordentlig och kvällen hade en stegrande intensitet som kulminerade i brakande applådåskor i slutet.

Huvudpersonen i denna version är tveklöst Mefisto som görs med obehagligaste charm och elegans av Petri Lindroos. Hela hans utstrålning, frasering och röstens klang tecknar kusligast tänkbara porträtt av djävulen som även stänker omkring sig av sin ondska på kyrkan och samhället. Väl förtjänt fick han kvällens kanske största applåder.

Marjukka Tepponen var en underbar lidande Margareta med ljuv röst och god teknik för Juvelarians figurer. Och vid behov fick rösten även förbluffade volym. Den utsökte lyriske amerikanske tenoren Jesús Garcias doktor Faust var en fin prestation i en roll som har både mänsklig värme och vissa drag av en skamlös vällusting. Visst älskar han sin Margareta men han har sålt sin själ för att njuta av ungdomens fröjder. I sin stora aria Salut demeure sjöng han ett vackert högt C med nästan bara huvudklang.

Österrikaren Clemens Unterreiner var en färgstark och välklingande Valentin som kom hem från kriget helt invalidicerad till kropp och själ. Hans beteende mot systern Margareta var oförlåtligt. Innan han attackerar Faust för att som det heter försvara familjens heder, slänger han ifrån sig systerns krucifix och signerar därmed sin dödsdom i tvekampen.

I de mindre rollerna var Tiina Penttinen en färgstark Marthe och Erica Back en riktigt bevekande Siebel, den unge förälskade gossen vars blommor på grund av Mefistos förbannelse vissnar då han vidrör dem.

Scenbilden har en väldig ängelsvinge över sig och i de sista scenerna står ett stort Jesushuvud på scenen och fyller olika funktioner. En ren vit altaryta besudlas med blod av Mefisto, då Margareta ger sig åt Faust. Detta och många andra starka symboler gör föreställningen lyckad, fastän de inte lämnar så mycket plats för det som den romantiska operan brukar stå för. Scenen på Blåkulla eller Brocken har utelämnats. Den musikaliska helheten styrdes med fransk smak och naturlig precision av den mångkunnige dirigenten Philippe Auguin. Nyslottkören gjorde igen en strålande prestation.

I det gripande slutet räddas Margareta som bekant, då hon inser att Faust står i maskopi med djävulen och uttalar de avgörande orden: Henrik jag avskyr dig. I motsats till Boïtos Mefistofele berättar Gounods Faust inte i hur det går för den gode doktorn. Dealen han har med Mefisto går ju egentligen ut på att, om han en gång upplever så stora njutningar att han säger till det flyende ögonblicket "Verweile doch, du bist so schön" eller dröj kvar du är skön, då har Mefisto vunnit hans själ. Men det säger han först, då han hör en himmelsk kör. Och därmed har djävulen förlorat kampen.

Jan Granberg