Skador, ätstörningar och mera skador – efter åtta tunga år njuter storlöftet Mathilda Lindholm av badminton igen

Mathilda Lindholm har kämpat sig tillbaka efter allvarliga hälso- och skadeproblem de senaste åren. Bild: Jesper von Hertzen

Efter åtta problemfyllda år njuter Mathilda Lindholm av att kunna spela igen – och vågar tro på en ljusare framtid. Lindholm var en av Finlands bästa badmintonspelare under så gott som hela 2010-talet, men ätstörningar och åtta operationer satte stopp.

I dag avgörs finska mästerskapen i badminton i Vanda. Hela rikets badmintongrädda är samlad för årets höjdpunkt – förutom OS-satsande Airi Mikkelä som dessvärre dras med en hälskada och inte kan försvara sin singeltitel från i fjol.

Men i övrigt är alla de bästa med. Också Mathilda Lindholm som trots att hon var överlägsen under hela sin juniortid inte vunnit mer än två FM-guld, 2013 i dubbel och 2016 i mixeddubbel. Utan oerhörda skadebekymmer hade det kanske funnits flera FM-guld i prisskåpet.

Sällan har idrottare haft sådan otur med skador som den 24-åriga Lindholm. Problemen började när hon var i 16-årsåldern.

– Det var knäet, menisken, som sedan dess har opererats fyra gånger, berättar Lindholm i Myrbackahallens café medan FM-tävlingarna pågår.

Juniorstjärna

Som junior var Lindholm överlägsen i sin åldersklass. Så överlägsen att hon oftast spelade i en äldre åldersklass.

– Delvis för att jag var stor och stark för min ålder. Jag spelade mycket och hade alltid lekt mycket med bollar. Dessutom var jag otroligt tävlingsinriktad, jag ville inte förlora. Så jag var ganska överlägsen fram till 17-årsåldern.

Grenen hade mer eller mindre kommit med modersmjölken för Lindholm – mamman spelade, liksom morbröder, kusiner, mammas kusin och storasystern Emma.

Lindholm var bara elva när hon tillsammans med ett och ett halvt år äldre Jenny Nyström lyckades med bedriften att vinna junior-FM för juniorer under 19 år.

Karriärens krona, hittills, kom hösten 2011 när hon tillsammans med Ilkka Heino vann EM-guld för juniorer under 17. Men sedan började problemen hopa sig.

Knäet hade opererats för första gången redan innan U17-EM, och snart behövdes en operation till. Och en till och en till.

Exakt varför Lindholms knän var i så dåligt skick att de krävde ingrepp av en kirurg är inte entydigt, men i varje fall är en orsak anatomisk: Lindholms fötter pekar lite inåt. En annan är avsaknad av tillräcklig fysikträning.

– Jag har varit lat att träna min fysik. Jag bara spelade. Dessutom är jag ganska lång och har en slitsam spelstil. Kanske man inte borde gå sönder av det, men...

Lindholm suckar uppgivet. Om det vore möjligt skulle hon göra många saker på annat sätt, bland annat satsa mera på fysikträningen.

– Kanske fysikträning inte direkt hade hindrat mina skador, men det känns som att det kanske hade underlättat. Svårt att säga. Någon borde ha sagt något när jag inte själv fick det gjort. Men jag skyller inte på någon annan.

– Jag grämer mig inte aktivt över att det gått så här, men förstås tänker jag "tänk om jag hållits skadefri?" Jag tror att det skulle ha funnits mycket potential. Men jag är inte bitter och det stör inte min vardag, säger Lindholm.

En titt på världsrankinglistan ger en liten fingervisning om hur det i allra bästa fall kunde ha gått: I det segerrika U17-EM slog Lindholm och Heino det tyska paret Marvin Seidel och Linda Efler som för tillfället är 21:a på världsrankingen.

Ännu mera problem

Efter knäoperationerna hade Lindholm en liten paus från skador, men snart nog skulle problemen igen börja hopa sig. En sena som lossnade i foten, bråck i låret och höftskador.

– Och efter höften gick en bicepssena i axeln sönder. Det var genast efter höftoperationen, jag slog en boll på en skollektion, det sa pang och jag tänkte "varför igen?".

Lindholm var ännu på något sätt okej med fotoperationen, men när hon sedan inom en kort tid fick både bråck samt höft- och axelskador brast något.

– Efter fotoperationen började jag gå ner i vikt. Jag var inte överviktig, men jag tänkte att det kunde hjälpa att väga mindre.

Men det gick för långt.

Tidigare hade Lindholm tränat 4-5 timmar per dag, men skadorna gjorde att hon inte kunde träna längre. Dessutom hade skolan tagit slut och plötsligt fanns det en massa tid att fylla med... ingenting.

– Jag hade inget att göra. Sen började jag tävla med mig själv, typ "idag får jag bara äta mandarin och kvark och banan". Som minst åt jag 500 kalorier om dagen.

Sensommaren 2017 togs hon in på sjukhus. Som minst vägde 178 centimeter långa Lindholm bara 52 kilogram. Blodvärdena var dåliga, immunförsvaret uselt och EKG tydde på ändringar i hjärtat. Lindholm mådde fysiskt illa: hon var trött och arg och hade ont i magen.

– Jag behövde inte övernatta på sjukhuset, men jag var där några dagar varje vecka. När jag kom dit visste jag själv att jag vill bli frisk. Jag bara inte kunde, jag hade så mycket ångest. Jag kunde inte äta mera, om jag gjorde det fick jag ångest.

Det tog en lång tid för omgivningen att märka Lindholms problem, även om det nog märktes att allt inte stod rätt till.

– Jag var jätteduktig på att fejka. Jag var mycket ensam och hittade på orsaker till att jag inte kunde äta, typ att jag hade ont i magen. Jag undvek situationer som handlade om mat och fester och isolerade mig hemma.

– Ganska länge förnekade jag mina ätstörningar både för mig själv och för andra. Det var inte ätstörningarna som styrde mig, utan jag som styrde dem, tänkte jag.

I verkligheten var det förstås tvärtom.

– Det hade gått så långt att jag inte själv kunde ändra på det.

Lindholms ätstörningar började ungefär 2016 och slutade någon gång kring 2018 eller 2019. Det senaste året har hon mått bra.

– Jag har lärt mig leva med dem och har i dag en sund bild av mat. Jag har inga sådana problem längre.

Mathilda Lindholm deltar i FM-tävlingarna i Vanda. Bild: Peter Bruun

Nya skador

Lindholm övervann ätstörningarna men tyvärr var hennes svårigheter inte över än. Vårvintern 2019 kände hon att hon började bli frisk från alla problem. Formen var bra och bar frukt i form av några lyckade tävlingsresultat.

I april bröt hon revbenet i en tävling i Åbo.

– Troligen hände det eftersom allt var så svagt i kroppen efter ätstörningarna. Jag borde ha tagit det lugnare, men det är lätt att vara efterklok.

Revbensskadan innebar ändå några månaders paus, och till hösten var Lindholm igen tillbaka i hetluften. Träningen smakade, tävlingarna smakade, det kändes som att hon började vara tillbaka – igen.

– Det känns som att jag nu är i fysiskt bra form: muskelmassan, styrkan och uthålligheten är bättre än på länge, kanske någonsin.

Lindholm mår nu bra, både psykiskt och fysiskt. Men hon vet bättre än så. Det gäller att ta en dag i sänder.

Är du rädd för att det ska komma nya skador?

– Jag har en sådan kroppsbyggnad att jag lätt får skador. Troligen kommer jag någon gång i framtiden att tvingas operera höften på nytt. Men jag vill inte gå omkring och vara rädd för att skada mig. Jag lever i nuet och det som händer, det händer. Jag vill ha roligt nu när jag kan.

Tävlingsinriktad är hon fortfarande, men målsättningarna är annorlunda.

– När jag går in på plan vill jag alltid vinna, men inte på samma sätt som förr då det var mera press att klara sig.

I december blev Lindholm klar från Perhos kockskola, och i januari började hon studera företagsekonomi på Arcada. Framtiden ter sig lite mångsidigare än tidigare, då satsningen på badminton upptog det mesta av tiden.

Trots att badminton kanske inte längre har lika hög prioritet för Lindholm som tidigare är hon med och kämpar om FM-medaljerna även i år. Och stortrivs.

– Här mäter man vem som är bäst. De som vinner här är Finlands bästa spelare. Jag tycker att det är en höjdpunkt på året. Jag går in med inställningen att jag kommer hit för att vinna – trots alla mina motgångar.

Ålder: 24.

Förening: Helsingfors Badminton Club (HBC).

Finaste framgång: Europamästare för under 17-åringar i mixeddubbel.

Favoritmat: Beror på säsong, men ända sen liten har jag tyckt om lasagne.

Favoritdryck: Dricker inget annat än vatten.

Favoritfilm eller -program: Realityprogram, romantiska komedier och drama och filmer som baserar sig verkliga händelser.

Det mest spännande stället där du har tävlat: EM i Ankara i Turkiet. I hallen fanns det inte en enda fungerande toalett, bara ett hål i golvet och inget wc-papper.

Vad gör du om 5 år? Badmintonmässigt vill jag tänka att jag ännu spelar på något sätt, men knappast på någon jätteseriös nivå. Men grenen lämnar jag inte. Utanför grenen hoppas jag att jag jobbar med något som jag trivs med, förhoppningsvis inom ekonomi. Möjligen har jag familj.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning